Tanken var nog god...

LIVBÅTSSÄNDARE

Denna förvarades i en stor vattentät säck på bryggan. Det var meningen att den skulle medtagas i samband med att man lämnade fartyget vid förlisning.

Säcken som livbåtsstationen var packad i var c:a 120 cm hög och c:a 40 cm i diameter. Den vägde väl en 40 kilo och innehöll en komplett station med möjlighet att sända och mottaga både på långvåg och kortvåg.

Det fanns generator och antenn. Antennen typ drake. Att rigga upp den i en livbåt i dåligt väder fordrade sin man, ja inte bara en förresten, för det gick åt en att dra eller trampa generatorn (grisen).

Att få upp antennen med hjälp av draken var en konst i sig. För det mesta for draken som en ihjälskjuten fiskmås direkt i havet. Hela stationen var otroligt klumpig och det var meningen att den skulle kunna skötas även av en i radio icke utbildad person.

Samtliga oceangående fartyg var utrustade med en dylik och den skulle testas en gång per vecka. På grund av att det nästan var omöjligt att få ned den igen i den trånga säcken så fuskades det vilt med detta och det spelade säkert ingen större roll för säkerheten ombord.

Det sägs nämligen att stationen aldrig bidragit till att något människoliv till sjöss har räddats. Däremot slogs en man ihjäl av den då han satt i livbåten och någon ombord missade att kasta den i sjön, varifrån den skulle hissas upp. I stället hamnade den i huvudet på en stackars man som dog på fläcken. Ödets ironi och frid över både honom och livbåtsstationen, där den senare nu har fått ett helt annat utseende.

Det lär ha funnits en grupp människor som har fått kontakt med någon utanför Australien efter förlisning där delar av besättningen hamnat på en ö.

Not:
Samtliga bilder på sändaren är tagna på Radiomuseet, där Du kan studera denna tingest närmare! Foto: Matts Brunnegård.

Stationen lär ha varit i bruk på 50-60-talet.