Från gniststation till satellit

Den maritima radions utveckling i Sverige
av Rolf Claesson
Del 4.

Vi har i ett antal artiklar fått följa radioutvecklingen till sjöss. Här är den sista och avslutande artikeln.
– Fortsättning från förra numret.

Radioutrustningarna ombord fartyg mellan 300 – 1600 BRT i internationella resor utrustades vid denna tid (1970-talet), med:

• en gränsvågs-telefonistaion, oftast med frekvensområdet 1,5 – 4,2 MHz, dessa stationer kunde vara av olika fabrikat och typer såsom t.ex. S.P. Radio (Sailor), sändare/ mottagare T126/R 105 (RM 03637) och en tid senare Skanti TRP 6000, m.fl.
• en VHF-telefonistation, frekvensområde 156 MHz, fabrikat och typer kunde då vara S.P. Radio (Sailor) RT 144, RT 145, RT 146 alternativt Svenska Radioaktiebolaget (SRA) ME 30 (RM 03543) och ME 70, m.fl.
• en vaktmottagare för frekvensen 2182 kHz, där fabrikatet och typen oftast var S.P. Radio (Sailor) R 114/M (RM 03544) eller Delcom DC 300 D (RM 02765).

MARITEX-systemet rönte en stor framgång inom de svenska rederierna och spred sig även till många utländska rederier, i början främst genom att svenska fartyg, som hade MARITEXutrustning, såldes till utländska rederier. Det kom att bli flera konstellationer av MARITEX-utrustningar under åren,

• sändare S.P. Radio, 1000-serien och sändare STR, ST 1610A (RM 00333),
• mottagare Skanti, R400M , R5000M,
• ARQ-enhet, STR, M78 och MX80,
• telexskrivare, Siemens T 100, T 1000 (RM 02278)

Sedermera tillverkade såväl S.P. Radio, Skanti Radio och Standard Radio (SRT) egna kompletta MARITEX-utrustningar.

Kommunikation via satellit hade i mitten av 1970-talet utvecklats så att det var dags att testa det även på svenska fartyg. Den första MARISAT-satelliten uppläts för civil fartygskommunikation under sommaren 1976. MARISATsystemet ägdes då av fyra amerikanska företag där COMSAT var den största intressenten. Det fanns inledningsvis bara två satelliter som användes i det civila systemet. I augusti 1978 sköts den tredje satelliten upp och det blev då täckning runt jorden.

Antenndelen med avtagen radom

1. Satellitterminal. 2. Antennradom. 3. Telefonienhet. 4. Teleprinter

Broströmsrederiets MS INDUS var det första svenska fartyg som systemet testades på och installationen gjordes i oktober 1976.

De första åren var det telefoni, telex och telefax som gällde. Utrustningen placerades i ett särskilt utrymme på bryggdäck, då det kunde komma telex eller telefonsamtal under hela dygnet, var detta lämpligast. Där var det folk under dygnets alla timmar vilket det däremot inte var i radiohytten.

Den internationella organisationen INMARSAT, bildades hösten 1979 med säte i London, för att ta hand om sjöfartens utökade behov av sådan kommunikation. Ett antal geostationära satelliter och jordstationer ingår sedermera i systemet. Ägarna av jordstationerna, ofta nationella telebolag, förmedlar då trafiken. Telia i Sverige blev tillsammans med de andra nordiska telekomföretagen ägare av jordstationerna Eik i Norge och Blaavand i Danmark. Nu kom fler nya tillverkare av satellitkommunikationsutrustningar i marknaden och det gavs tillfälle för Televerket Radio att testa nya typer på en del nya fartyg som var under byggnad, bl.a. installerades en annan amerikansktillverkad satellitkommunikationsutrustning ombord MS NARA.

En annan stor förändring, som kom till under senare delen av 1970-talet, var ett dispens-system, som möjliggjorde att de telegrafipliktiga fartyg (över 1600 BRT) som inte färdades längre än 20 nautiska mil från land inte behövde ha någon telegrafist. Dock behövdes det att en viss kommunikationsutrustning installerades i styrhytten och att samtliga bryggbefäl hade ett utökat radiosäkerhetscertifikat. Många rederier som hade fartyg i europeisk kustfart utnyttjade naturligtvis detta då man på så sätt kunde spara in kostnaden för telegrafisterna.

Dessa befrielser från skyldigheten att ha telegrafist var naturligtvis inte populärt bland ett stort antal telegrafister. Även möjligheterna för fartygen och rederierna att använda radiotelex via MARITEX, samt telex och telefon via INMARSAT oroade också många telegrafister som då förstod att de nya kommunikationsmedlen så småningom skulle hota deras yrkesval.

En ny typ av arbetsplatser för telegrafisterna började dock vid denna tid då det byggdes en hel del bostadsplattformar och borriggar för offshoreindustrin. Det byggdes även en hel del fartyg under svensk flagg i såväl Sydkorea som Japan som skulle gå i utomeuropeisk trafik.

I samband med dessa nya krav på speciell utrustning vid dispens för telegrafist, blev det aktuellt med en speciell mottagare med skrivare som tog emot navigationsvarningar. Denna utrustning, som togs fram av svenska tekniker fick namnet NAVTEX-mottagare. NAVTEX-mottagaren, som placeras i fartygets styrhytt, har frekvensen 518 kHz. Den första modellen fick beteckningen PNW 01 (RM 03540) och den följdes senare av PNW 20 (RM 03541) samt sedermera PNV 900 (RM 02764). Samtliga dessa typer tillverkades av Standard Radio & Telefon AB (SRT). Det finns även NAVTEX-mottagare av andra fabrikat. NAVTEX-systemet används fortfarande och är ett bra hjälpmedel för navigationsvarningar.

Den övriga utrustningen i styrhytten som krävdes på de s.k. dispensfartygen var att det skulle finnas en radiostation med frekvensbandet för gränsvåg (1,6 – 4,2 MHz) som matades från radiostationens batterier. Även VHF-stationen skulle kunna matas från detta batteri. Kravet att ha ett ” digitalt selcall” tillkom senare.

Övrig aktuell radioutrustning, på telegrafipliktiga fartyg, var vid denna tid bl.a.

• huvudmottagare, Skanti R5001 (RM 03632)
• reservmottagare, Drake RR-1 (RM 03633)
• distibutionspanel, Standard Radio B20610 (RM 00341)
• reservsändare Standard Radio, ST 87B (RM 03608)
• autoalarmmottagare, SATT AA2004 (RM 03553)
• livbåtsradiostation, Skanti Marinetta TRP1 (RM 03601)

Ett av dessa var Broströmsrederiets MS NARA som utrustades för såväl s.k. dispenstrafik som för trafik till Fjärran Östern. Fartyget utrustades således med dispensutrustning i styrhytten och komplett telegrafiutrustning i radiohytten.

Vissa marina enheter som bl.a. byggdes vid Arendalsvarvet i Göteborg under denna tid var ju ett stort antal bostadsplattformar och borriggar för offshoreverksamheten samt isbrytaren Ymer, som även användes som forskningsfartyg i polarområdena.

Deras speciella arbetsuppgifter ställde då även krav på ytterligare radioutrustningar, utöver INMARSAT, MARITEX, telegrafi- och telefonistation, såsom flygradiokommunikation med helikoptrar, radiofyrar, VHF-telefonistationer i livbåtar, nödradiopejl EPIRB, m.m. S.P. Radio (Sailor) hade nu även introducerat en komplett radioutrustning, Program 1000, för telegrafipliktiga fartyg (d.v.s. över 1600 BRT) med telegrafi och telefoni.

I utrustningen fanns då såväl huvudstation som reservstation med frekvensområdena 410 – 525 kHz och 1,6 – 26 MHz samt även autoalarmmottagare och den fick namnet Sailor Tandem Station (RM 03388).

Även Standard Radio introducerade en huvudstation typ STR950 för MF/MHF/HF, d.v.s. frekvensområdena 400 – 525 kHz och 1,6 – 26 MHz, för telegrafi, telefoni och telex.

Manöverenheten kunde placeras i såväl radiohytt som styrhytt och sändarenheten kunde placeras i ett annat utrymme. I manöverenheten var även mottagarens funktioner inbyggda.

Denna radiostation var då förberedd för det nya internationella sjöradiosäkerhetssystemet GMDSS som beslutades vid SOLAS-konferensen i London 1988. I den hittills gällande SOLASkonventionen var det storleken på fartyget i internationell resa, över 300 BRT (bruttoregisterton) alternativt över 1600 BRT, som avgjorde om det skulle vara telegrafistation med behörig telegrafist eller telefonistation med bryggbefäl som hade telefoni-certifikat.

Det nya internationella sjöradiosäkerhetssystem, GMDSS, (Global Maritime Distress and Safety System) blev beslutat av IMO (International Marine Organization) att införas på alla världens radiopliktiga fartyg över 300 BRT (bruttoregisterton) i internationell fart.

Den 1 februari 1999 skulle detta vara genomfört men systemet kunde börja införas redan från 1 februari 1992. Detta innebar att fartygen inte längre behövde ha några telegrafister då all kommunikation till och från fartygen sköts av bryggbefälen. Trafiken sker nu via telefoni på VHF-, gränsvågsbandet och kortvågsbanden, där man då använder DSC (Digitalt selektivt anrop). Telefoni liksom all data- och telextrafik kan då ske över INMARSAT. Telefoni på gränsvågs- och kortvågsbanden används samt även telextrafik.

Dispensutrustning i styrhytten med bl.a. telex via satellit

Manöverenhet för radiostation STR 950

I detta system ingår det nya frekvenser för nöd- och säkerhetstrafik i såväl VHF-bandet som i gränsvågs- och kortvågsbandet.

När det gäller det nya GMDSS-systemet är det beroende på i vilket sjöområde fartyget skall segla vid val av radioutrustning ombord.

Sjöområde A1 är de områden där det finns radiotelefonitäckning av minst en VHF-kusttelefonistation med DSC-anropstjänst.

Sjöområde A2 är de områden (utanför A1-området) där det finns radiotelefonitäckning av minst en MF-kusttelefonistation med DSC-anropstjänst.

Sjöområde A3 är de områden (utanför A1 och A2-området) där det finns täckning av minst en INMARSAT geostationär satellit med kontinuerlig anropstjänst.

Sjöområde A4 är de områden utanför A1, A2 och A3-områdena, d.v.s. polarområdena där det normalt inte går att få förbindelse med satellitkommunikationsutrustningar.

I korthet kan nämnas vilka typer av radioutrustning som krävs på fartygen numera.

Alla fartyg som trafikerar i samtliga dessa sjöområden skall ha en VHF-radiotelefon i 156 MHz-bandet samt DSC, en radartransponder, en NAVTEX-mottagare och en satellit-EPIRB.

För fartyg i sjöområde A1 och A2 gäller dessutom att det finns en radiostation med DSCanropstjänst för MF-bandet, 1,6-4,2 MHz, där nu nödfrekvensen är 2187,5 kHz.

För fartyg i sjöområde A1, A2, A3 och A4 gäller dessutom att det finns en INMARSAT-utrustning med fjärrskriftsutrustning (automatisk telex) eller alternativt även en radiostation med DSC-anropstjänst för MF/HF-banden, 1,6-27,5 MHz inkl. fjärrskriftsutrustning (automatisk telex).

Satellit-EPIRB, som tidigare nämnts, blev obligatoriskt (tillsammans med NAVTEX) redan f.r.o.m. 1 augusti 1993. EPIRB står för Emergency Position Indicating Radio Beacon och är en nödpejlsändare som sänder på frekvenserna 406,025 MHz och 121,5 MHz (vilket är flygets nödfrekvens). Det finns olika krav på var och hur de skall vara placerade. Således finns det flera olika fabrikat och typer av EPIRB, t.ex. typ JOTRON TRON 30S är en s.k. fri-flytande som lossar från sina fästen på däck om fartyget sjunker och utrustningen kommer under vattenytan. Typ KANNAD 406 förvaras i styrhytt alternativt även i livbåtar och används vid sjönöd eller haveri.

EPIRB, KANNAD 406 S

EPIRB, JOTRON, TRON 30S

Då det gäller satellitkommunikation har det under åren blivit flera olika system. De första åren var det INMARSAT-A för telefoni, telefax, telex och låghastighets dataöverföring.

Sedan kom INMARSAT-C för telex och dataöverföring och därefter INMARSAT-M för telefoni, telefax, telex och dataöverföring.

En av de stora skillnaderna när det gäller de olika systemen är storleken av antennenheterna.

• antennradomen för INMARSAT-A vägde ca 280 kg och dimensionerna var ca höjd = 2000 mm, bredd = 1800 mm,
• antennen för INMARSAT-C vägde ca 2,0 kg och dimensionerna var ca höjd = 170 mm, bredd = 190 mm,
• antennen för INMARSAT-M vägde ca 2,2 kg och dimensionerna var ca höjd = 210 mm, bredd = 240 mm.

Detta har naturligtvis genererat till ett flertal olika tillverkare och typer. En fabrikant, EB Communication i Oslo, kom att bli den leverantör som Televerket Radio fastnade för när det gällde satellitkomunikationsutrustningar av typ INMARSAT-A.

Den nya generationens satellitkommunikationsutrustningar kom fort att göra lika stora förbättringar då det gäller prestanda och storlek som radioutrustningarna gjorde tidigare under 1900- talet.

Radiostationerna blev nu av helt annan utformning då all skötsel görs från styrhytten där de fartyg som går långa resor har såväl INMARSAT som kortvågstelefoni, etc.

Av alla de företag som under de senare åren under 1900-talet utvecklade och tillverkade fartygsradioutrustningar var det främst S.P. Radio (Sailor) och SKANTI A/S som var leverantörer till Televerket Radio och sedermera Transtema Communication AB.

Utrustningsenheterna blev nu inbyggda i konsoler vilka kunde anpassas till innehållet. Sändarenheterna placeras i speciella utrymmen och antennavstämningsenheterna placeras ute på däck i anslutning till antennerna. Antennerna är då företrädesvis stavantenner.

Vid en tillbakablick på hur fartygsradiokommunikationen har utvecklats under hela 1900-talet så är även det en av teknikens och radions stora framsteg. Fartygen färdas ju över alla världens hav och skall alltid kunna nås från land och alltid ha möjlighet att begära hjälp vid nöd, således är det av stor vikt att utrustningen är anpassad till detta.

Kompletterande uppgifter till artikeln:

Inom parentes angivna RM-nummer (RM 0XXXX) anger utrustningar som finns i Radiomuseets lokaler.

Artikelförfattaren har arbetat med fartygsradiokommunikation från 1957 till 1988 vid Televerket radio i Göteborg och från 1988 till 1995 vid Transtema Communication i Göteborg (det företag som övertog Televerket Radio:s fartygsradioverksamhet 1988).