Det analoga mobiltelefonsystemet Comvik.

En kort historia av SM6ETR Lars Westerlund.

Comvik var en skapelse av Jan Stenbäck och var ett automatkopplat mobiltelefonsystem som konkurrerade med dåvarande televerkets mobiltelefonsystem NMT.

Dessa båda system existerade som konkurrenter med varandra under åren 1981 och 1996, då det analoga Comvik lades ner till förmån för det digitala nätet Comviq GSM.

Comvik uppstod genom att Jan Stenbäck under 1980-talet ville sätta upp ett mobiltelefon-system som skulle konkurrera med det statliga mobiltelefonsystemet NMT.

Televerket hade i flera år utvecklat ett system som skulle få namnet NMT och skulle startas på hösten 1981.

För att få telefonkopplingstillstånd för ett sådant mobiltelefonsystem fann Jan Stenbäck sig tvingad att köpa upp det privata mobiltelefonsystem som då fanns i Sverige. Detta för komma över de eftertraktade telefoninkopplingstillstånden. Det innebär att man får koppla en radiosändare till telefonnätet. Sådana tillstånd delades inte längre ut.

Tanken var att lägga ner dessa, nu föråldrade system, behålla telefoninkopplingstillstånden och förhandla fram nya frekvenser för sitt nya mobiltelefon-system, som skulle få namnet Comvik.

Detta lyckades under 1980. Nu var det klart att få sätta upp växlar, basar och övrigt. Ett komplett mobiltelefonsystem inhandlades från E.F. Johnson i U.S.A. Det levererades till Sverige i slutet av 1980. Basstationer, växlar o.dy. sattes upp under vintern och våren 1981 och provdriften startade runt midsommar 1981.

Även mobiltelefonerna levererades av E.F. Johnson.

Den officiella starten skedde 1 sept. 1981, en vecka före starten av NMT.

Tekniskt.

Behovet av mobiltelefoner var betydligt större än vad man trodde i början på 80- talet. NMT var byggd för att kunna ta emot 60.000 abonnenter vilket man trodde det skulle bli efter tio år. Utbyggnadstakten var planerad därefter. Det visade sig att redan efter fyra år hade man fler än 60.000 abonnenter. Detta gjorde att det var svårt att komma fram då systemet var överbelastat.

Genom att låna några av de frekvenser som senare skulle användas till GSM kunde man nu sätta upp ett NMT-system på 900 MHz. Detta gjorde att kapaciteten mer än dubblades.

Även Comvik kände av detta fenomen. Växlarna var överbelastade men genom diverse knep och inköp av nya växlar 1988 lyckades man klara belastningen.

Till att börja med var Comvik hänvisade till E.F. Johnson mobiltelefoner MT-9100 som var stora och klumpiga, men 1982 lyckades man genom ett japanskt företag, TOYO Electronics, ta fram vad som på den tiden var världens minsta mobiltelefon. MT- 9200 och senare MT-9300. Detta var räddningen för Comvik.

Comviks mobiltelefonsystem gick på frekvenserna 450 och 460 MHz. De första åren var det bara 27 kanaler men flera fick senare tilldelas av televerket, som på den tiden var Comviks både konkurrent och tillståndsgivande myndighet. Man kan förstå att förhandlingarna kunde vara tuffa.

Signaleringstypen på Comviksystemet var fasskiftsignalering PSK 300 baud på en 1200 HZ ton. En 1.2 sekunders ”front porch” för uppfångning och 0,5 sek signalering. Denna signering innehöll bl.a. telefonnummer, 12 siffror, vilken växel som kallar, basens kanalnummer och typ, samt lite mer krafs.

Jämför med MNT som använde sig av 1200 baud frekvensskift, FSK, skulle man kunna tro att Comviks skulle vara mer påträngande men så var inte fallet i praktiken.

De som en gång pratat via NMT kommer säkert ihåg de korta ”skrik” som hördes lite då och då i luren. Detta var telefonens kommunikation med växeln för att få en ny bas när den som för närvarande användes blev för svag. En så kallad ”hand off ”

Comvik hade i sitt system en liknande funktion: ”hand over”, men då var ljudet avstängt i luren så man slapp höra tjutet. En annan fördel med att använda 300 baud var att omfrågningar mellan bil och växel var nästan noll, medan det på 1200 baud kunde krävas flera omfrågningar. (Fortast är inte alltid bäst.)

Comviks mobiltelefonsystem hade växlar i Sundvall, Västerås, Stockholm, Jönköping, Göteborg och Malmö.

Från dessa växlar var det fasta förhyrda teletrådar ut till basstationerna som stod lite här och var i landet. De första åren var samtliga dessa basar fast förbundna med sin växel, men efter ett par år började man använda en så kallad LTC-bas. (Lokal Telefon Connection). Det var en bas som var ansluten direkt till sitt eget telefonabonnemang. Fördelen var mycket stor. En förhyrd ledning kunde vara mycket kostsam, det kunde vara tal om tiotals mil av ledning. Växeln blev avlastad och samtalskvaliteten blev ofta bättre. Dock saknade dessa LTC-basar hand over och användes bara för utgående samtal från bilen. Med dessa LTC-basar kunde Comvik bygga ut systemet för en relativt billig slant.

Denna kanallista som hela tiden uppdaterades gjorde även att när en hand over behövdes var det bara ett fåtal frekvenser som behövde avsökas för att hitta en som var tillräckligt stark. Därefter gick telefonen tillbaka till den ursprungliga kanalen och gjorde en begäran om att få byta till den starkare kanalen. När tillståndet kom skedde skiftet och dymedelst kunde samtalet fortsätta med ett knappt märkbart avbrott på den nya kanalen.

META-systemet.

En mindre känd avknoppning till Comviks mobiltelefonsystem är personsökarsystemet Meta. Det var ett amerikanskt system med textöverföring. Kapaciteten var 1500 bokstäver i en överföring, men det var sällan praktiskt att överföra så stor mängd då minnet i mottagaren ofta var upptaget med gamla meddelanden.

Om man tittar på vad konkurrenterna kunde så var det mellan 15 – 20 tecken.

Frekvensen var kanal 7 i Comviks mobiltelefonsystem och blev snabbt nästan Sverigetäckande.