Miko radio AB

Kalenderbitaren berättar

I förra numret av Audionen handlade det om olika radiomärken från Göteborg och där framgick också att det förekom de som sålde radio som sina egna utan att faktiskt bedriva någon tillverkning. Nu ska det handla om en firma som är en verklig doldis i radiosammanhang och som visserligen sålde radio under eget märke också, men som framförallt var den anonyma tillverkaren bakom många andra firmors apparater.

Liksom i tidigare artiklar finns det mycket som jag inte känner till i detalj och det mesta baserar sig på uppgifter ur samtida fack-tidskrifter, bevarade broschyrer och annat annonsmaterial, samt påträffade apparater i min egen eller andras samlingar.

Den Firma det ska handla om låg i Stockholm och grundades 1923 under namnet Mekaniska               Stentor Electro och Miko Elektro 1930-31
Industri Kompaniet. Jag
har tyvärr inga uppgifter om namn på grundare eller liknande och jag vet inte heller om man hade andra produkter än radio i tankarna då man startade, men det är väl tänkbart och kanske ganska troligt med tanke på namnet. Under 20-talets senare hälft förekom i alla fall radiotillverkning där det märke som användes var firmaförkortningen Miko.

Mikos radioapparater är inte direkt allmänt förekommande överhuvudtaget och när det gäller 20-talsmodellerna har jag bara sett en på bild. Troligen tillverkade de redan då radio åtminstone för märket Vasa, men jag saknar belägg för när legotillverkningen tog sin början, så vi håller oss till det jag kan verifiera och då kommer vi fram till hösten 1930.

Tyvärr så saknas verkliga typbeteckningar på apparaterna, men det rör sig om en nätansluten modell som finns med tre olika märken i praktiskt taget identiskt utförande. Vasa Elektro hette den när den såldes av firman Vasa radio. Troligen kan även Miko- och Stentor-versionerna av modellen ha tillnamnet Elektro, men på själva apparaterna står det inte. I Vasa fallet vet jag bara om dess existens för att jag sett en samtida annons för radion. Stentorversionen har jag själv i min samling – tyvärr i ett eländigt skick – och Miko versionen finns på radiomuseet i Jönköping.

Ett skriftligt belägg för att Miko tillverkade radio för flera andra märken finns i novembernumret av Populär Radio från 1932. I kommentarerna kring den pågående radioutställningen i Stockholm nämns att Miko även tillverkar radio av märkena Radia, Dixi, Always, Tunix och Monark. Det sistnämnda avser alltså Monark före Nornan-tiden och även om det inte heller är apparater man stöter på dagligdags så är det väl genom cykeltillverkningen det mest kända märket.

Always var egentligen ett danskt fabrikat från Wilhelm Johnsen, Köpenhamn. Max Johnsen & Co, Stockholm annonserar fyra olika varianter av en Alwaysmodell i samma tidningsnummer som nämnts ovan. Efter namnet antyder ju släktskap, men egentligen är det nog ett för vanligt efternamn för att dra några givna slutsatser. Faktum är dock att bilden i annonsen och utseendet på danska Always från samma år överensstämmer så när som på skalfönstret. Tyvärr vet jag inte vilka som marknadsförde Radia eller Tunix, men när det gäller Dixi så verkar det som om Miko själva annonserade det märket.

Populär Radio nämner ju varken Vasa eller Stentor trots att en modell från säsongen innan måste ha tillverkats för dem av Miko. Om man nu inte vänder på steken förstås och tänker sig att det egentligen är Vasa Radio eller AB A. W. Holm (firman bakom märket Stentor) som i själva verket är tillverkaren och att denne då även levererade till Miko. Jag är dock övertygad om att det inte är så och jag tror därtill att Miko fortfarande levererade apparater till Stentor hösten 1932 och vad beträffar Vasa så är logotyperna i firmornas märken identiska mellan dem och Miko, så när som på texten. Det är inte samma firma, men samma koncern skall det komma att visa sig.

Möjligen byggde Miko även radio åt ytterligare något fabrikat eller alternativt levererade provade chassier för inbyggnad i egen låda. Att inte låta den saken bli känd kan nog ha bedömts som viktigt för de köpande firmorna. Skälen kan vara många. Den pågående tvisten om radiopatenten kan eventuellt ha spelat roll. Att skylta med att man inte själva bygger sina apparater är väl annars inte något vidare bra ur marknadsföringssynpunkt, så kanske behöver det inte vara märkvärdigare än så.

Nu är det så att AB Vasa Radio blev starkt involverat i patentstriderna, som jag skrivit om tidigare i Audionen. Första numret av tidningen Svensk Radio Revy utkom i December 1934 och då hade säkert många turer föregått det steget. I det sista nummer jag känner till, som utkom i oktober 1936 tillkännages konkursutförsäljning från firmorna AB Vasa Radio, AB Förenade Radiofabrikerna, AB Sundell & Co, AB A. W. Holm och Radio AB Audio m. fl. Samtliga Stockholmsbaserade firmor där åtminstone två fick sina apparater från Miko. Som jag nämnde redan i artiklarna om radiopatenten så verkar det dock vara lite märkligheter kring konkurserna. På tidningssidan bredvid står följande notis att läsa:

”Enligt vad Radiofronten, organ för Svenska Radiofabrikantförbundet         Stentor Selectra 1932-33
Vasakoncernen meddelar,
har köpman Gunnar Olsson i den s. k. Vasakoncernen träffat licensavtal med Konsortiet för Radiopatent. omfattar, kontrollerar, finansierar eller står i intimt samarbete med Vasa, Föra, Miko, Tunix m. fl. radiofabriker. Under nästa säsong komma därför dessa fabrikat att förses med patentlicens, trustens rör, och kommer att försäljas till trustens priser.” Man får väl förutsätta att notisen inte längre hade någon giltighet om man betänker annonsen om konkursutförsäljning på motstående sida, men den avslöjar att det fanns kopplingar mellan de nämnda varumärkena och ytterligare några obenämnda. Jag avstår avsiktligt från att skriva radiofabriker som det ju står i citatet då jag tror att det rör sig om en och samma för alla märkena, nämligen Miko. Att det kan ha bedrivits tillverkning på skilda håll av de här fabrikaten i radions barndom är säkert möjligt, men så här i mitten av 30- talet kan inte rimligen så små volymer ha varit lönsamma.

Sen var det då det där med konkurserna. Att de nämnda firmorna försattes i konkurs betvivlar jag inte i sig. Däremot tycker jag att det finns mycket som pekar på att åtminstone konkurserna i Vasa och Föra genomförts planerat och kontrollerat. Det är nästan lite för mycket av en slump att förvaltaren heter ”Förenade Inkassobyråer” när en av firmorna man förvaltar hette ”Förenade Radiofabrikerna”. Det framstår också som mycket lägligt att göra konkurs när firmorna precis gått med på att betala licensavgifter till patenttrusten.

Jag medger att jag spekulerar en del här och att det kanske skulle gå att få fram mer hållbara fakta genom arkivstudier på bolagsregister, kronofogdemyndigheten och liknande, men jag har tyvärr inte den tid som skulle krävas. Nu handlar det mycket om att pussla ihop fragment av fakta         Innanmätet till samma radio avslöjar en enkel rak mottagare.
som jag faktiskt har och
försöka tolka dem utan att gå alltför långt i fria fantasier.

Det finns alltså ändå flera indicier som talar för att Vasakoncernen splittrades på ett sätt, som möjligen innebar ekonomiska förluster till en viss gräns, men ändå inte till den grad att kontrollen över alla tillgångar gick förlorade. I tidigare nämnda tidningsutgåva annonserar köpmannen Gunnar Olsson personligen i eget namn ut radioapparater, rör mm av till trusten anslutna fabriker och lovar rabatt till verkliga återförsäljare. Dessutom annonserar en firma vid namn Thermion Radio ut radiorör av märket Thermion. Samma märke som AB Vasa Radio tidigare var svensk generalagent för. Den nya ”folkradion” vid namn ”Rari” utannonseras och ”recenseras” i redaktionell text. Den säljes av ”Radioägarnas Riksförening”, som råkar ha samma besöksadress som den tidigare nämnde Gunnar Olsson, nämligen Vasagatan 48.

Därtill kommer annonser från en firma vid namn Royal Radio som erbjuder radioapparater av en rad kända märken, men också av de i sammanhanget viktiga Vasa, Tunix och Föra. Den enda broschyr jag har över märket Miko är tryckt 1936 och där tillkännages att Miko radio tillverkas av Royal Electric Company AB, Stockholm Sö. I alla tidigare sammanhang har namnet endast varit Miko Radio AB och jag dristar mig därför till att tro att även Miko var med bland de konkursade firmorna, men att man underlåter att nämna det eftersom man startat nytt företag och köpt loss varumärket Miko av konkursförvaltaren.

Broschyren på Miko från 1936 är av allt att döma för säsongen 1936-37 och förutom att den är en reklambroschyr så innehåller den också bruksanvisningar för de båda modeller som marknadsförs, några ord från chefen, fabrikör G. Modigh, och en presentation av en del av fabrikens nyckelpersonal. Det finns också med ett papper om 50 procents rabatt för återförsäljare som beställer minst ett provexemplar. Dessutom står det att Miko-apparaterna kan fås som lösa chassier med monterad högtalare. ”Chassierna äro fullt neutrala utan märke varför återförsäljare kunna sätta eget märke på lådan”. Det var uppenbarligen mycket man hoppades åstadkomma med den här broschyren, men jag känner inte till någon firma som sålde de här Miko apparaterna som sina egna och jag har heller inte hört talas om någon påträffad Miko-radio ur den här sista serien, så det verkar ha slagit helt fel.

Såvitt jag vet är detta det sista försöket från Miko att återkomma som radiomärke. Inte heller något av de andra varumärken, som producerades av Miko-fabriken, syns till efter 1936. Inte ens Monark verkar ha sålt några apparater under perioden från hösten 1935 till våren 1939 då man började sälja importerade apparater under märket Nornan.

Faktum är att Stentor och Monark från första hälften av 30-talet är betydligt mer vanligt förekommande än Miko, Vasa, Tunix och de övriga nämnda märkena. Föra utgör möjligen ett undantag också så tillvida att jag stött på tre bevarade exemplar i olika sammanhang av Föra typ 54. De övriga två modellerna av Föra, typ 53 och 55, har jag däremot bara sett på bilder. Det kan naturligtvis inte kallas statistiskt säkerställt att gå på hur många exemplar av en modell man själv stött på, men en fingervisning kan det nog ändå duga som, med tanke på att jag noga följt svenska internetauktioner under drygt tio års tid och därutöver har kontakt med en hel del samlare, men se det som en grov uppskattning.

De märken som Miko tillverkade apparater för, helt eller under någon period, var med säkerhet Always, Dixi, Monark, Radia, Stentor, Tunix och Vasa. Det är möjligt och troligt att de byggde både Föraoch Rari-apparaterna liksom radio med märket Silverton åt postorderfirman Åhlen & Holm, Insjön samt Viola åt Svenska Cykelfabriken (Monark), Varberg. (Viola möjligen i sin tur via Monark för ”Svenska Maskinaffären” med verksamhet i Trollhättan och Skara). Eventuellt även en modell åt ingenjörsfirman Volta, Stockholm.

Miko var sannerligen en märklig radiotillverkare på många sätt. Att döma av antalet bevarade apparater så måste försäljningsvolymerna ha varit små och ändå tillverkade man radio för åtminstone över ett halvdussin andra firmor. Dessutom var företaget representerat vid radioutställningen i Stockholm hösten 1932 och apparatserierna resencerades jämsides med Philips, Luxor, Dux och övriga stora märkens nyheter, i radiofackpressen under första hälften av 30-talet. Mellan 1930 och 1936 tillverkade företaget minst 28 olika radiomodeller i eget namn samt därtill minst 8 av märket Dixi och minst lika många av märket Tunix och ändå har jag bara sett en enda Miko-radio i verkligheten. Trots att man i realiteten var en liten aktör på marknaden lyckades det ändå för firman att framstå som större än man egentligen var och därtill att hålla ut i tolv eller rent av tretton år. På Radiomuseet i Göteborg finns tyvärr inte en enda Miko radio, men möjligen någon Stentor eller tidig Monark.