Någon gång i slutet av 1940-talet, när jag hade fått min amatörradiolicens och signalen SM5MU, bodde jag på Fleminggatan i Stockholm. Det var på den tiden man byggde sina sändare själv och köpte mottagare från något amerikanskt surplus-lager. Så en dag hörde jag ett försiktigt anrop på 40- metersbandet. Det var någon som ropade CQ. Hans signal var SM5ANW. Han var stark och bodde förmodligen inte så långt bort.

Det märkliga med det här QSO’t var att det visade sig vara SM5ANW’s allra första kontakt över huvudtaget. Han hade just blivit QRV och hans första kontakt blev alltså med mig, SM5MU. En sträcka på några mil från Årsta i södra förorterna av Stockholm och till mig som bodde på Kungsholmen ganska mitt i stan.

Så började vår bekantskap. Det blev flera QSO’n, men som vanligt när man kommunicerar på cw, så dröjde det innan man fick kontakt ”eyeball-to-eye-ball”.

SM5 – sedermera SM6ANW – Sven Eklöf är borta. På natten till den 28 februari avled han i cancer på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Sven var ingenjör, jobbade bl a på FOA, men mesta tiden under sitt aktiva liv på LM Ericsson. Han fick förflyttning till Mölndalsanläggningarna, flyttade från Stockholm och vi kom närmare varan-dra.. Och ännu närmare blev det när hans driftiga hustru Birgitta hittade drömvillan i Mölnlycke, där familjen slog sig ned för gott och där det fanns tomtmark lagom för Svens stora mast med vidhängande yagiantenner för dx-banden.

Undervåningen fylldes av radioprylar. Sven var litet av samlare och var speciellt intresserad av mätningsteknik och annat precisionsarbete. Han köpte HRO-mottagare och byggde om (och förbätt-rade) innanmätet, han donade och fixade. Alltid med låg profil. Han skrattade sällan, men han log desto mer.

När han inte hade många tjänsteår kvar, upptäckte han något förfärligt på jobbet; ritningarna till en stor telefonstation i Saudiarabien stämde inte. CAD-CAM’en hade gjort en miss, men Sven upptäckte det i tid och inbesparade LM Ericsson många sköna miljoner…

Han blev uppkallad till högsta ledningen i Stock-holm, blev formellt utnämnd till direktör och fick en bra skjuts uppåt på sin pension.

Sven var också medlem i den illustra Möln-lyckeklubben GlaGuBiMö (Glada gubar i Möln-lycke), spelade pingis med oss andra, deltog i språkkuser i både japanska och kinesiska, åt god mat och tog ett glas och gladde sig åt livet. Men så kom smällen: Hans oersättliga hustru Gittan dog i cancer och några år senare kunde läkarna konstatera att även Sven var drabbad – av malignt melanom – en elakartad form av hudcan-cer, som inte gick att stoppa.

Vi brukade inte vara särskilt formella i vårt umgänge, men två dagar innan han avled besökte jag honom på sjukhuset. Med största möda reser sig Sven upp ur sängen, räcker ut handen och säger:” Ja, man ska visst gå bort nu, så jag ville bara säga adjö.:”

Sven blev medlem i föreningen från starten. Han var under några år föreningens revisor, senare även ledamot av styrelsen. Han var även engagerad utanför styrelsearbetet som helgvakt, vid arbetsträffar och som en i gruppen som talade för föreningen och museet vid utställningar.

Sven var inte den snabbaste till att uttrycka sina åsikter men hans inlägg var väl genomtänkta och ibland väldigt kritiska vilket gjorde att styrelsen lyssnade och tänkte efter vad Svens inlägg innebar på kort och lång sikt.

Det är med saknad som vi ser att han inte finns ibland oss mer.

Vi i föreningen, som har haft nöjet att arbeta ihop med Sven, kommer att minnas honom som en aktad medlem.