Då radioröret blev högfrekvent

Det sägs att den första upptäckten av elektronemission i vakuum gjordes av Edison då han - av någon anledning - infogade en anod i en glödlampa. Andra utvecklade upptäckten till vad som blev radioröret. Kanske beroende på att tekniken för tillverkning av glödlampor var utvecklad och lätt att använda, kom de tidiga rören att vara byggda som en glödlampa. Typiskt för en glödlampa är att glödtrådens tilledningar är inklämda i ändan av en rörformig glaskropp, som förses med ett evakueringsrör och sedan sammansmältes med lampkroppen. Det gick ju utmärkt att klämma in tillledningar och stöd för de övriga elektroderna i ett elektronrör på samma sätt.

Under tjugotalet och en tid därefter var detta det vanliga sättet att bygga upp ett rör. Andra varianter fanns, bland annat en rent spolformig kropp med glödtrådsanslutningarna i vardera ändarna.

Med tiden kom radion att arbeta med allt högre frekvenser. De förhållandevis långa tilledningarna till elektroderna i ett rör byggt med ’glödlampsteknik’ ställde då till med besvär - Induktanser och kapacitanser i dessa satte stopp för hur höga frekvenser man kunde använda sig av. Vidare, då man nådde frekvenser av storleken 30MHz, satte elektronernas löptid mellan katod och anod stopp för ytterligare frekvenshöjning. Man behövde således även krympa dimensionerna på elektrodsystemet.

Vi är nu framme kring åren runt 1935. Man hade nått ganska långt inom forskningen på vad som då kallades ”Radio Detection Finding”, vilket senare kom att kallas Radar, och inte minst - televisionen i sin moderna form var under utveckling. Till allt detta fordrades komponenter som klarade höga frekvenser.

I Amerika tog RCA fram ett rör som inte byggde på den gamla tekniken. Det välkända stålröret. Här har man helt uteslutit glaskroppen och gjutit in alla tilledningar i en bottenskiva av glas, som limmas till ett stålhölje. Dessa rör kännetecknas inte främst av att ha särskilt låga induktanser och kapacitanser, och man kan finna samma rörtyp byggd dels som stålrör, dels i ’glödlampsteknik’. En liknande teknik utvecklades av tyska Telefunken. (Ex. EF11).

Speciellt för radarbruk gjordes det s.k. acornröret. Här har man försökt att minimera såväl tilledningars längd, som elektrodavstånden. Dessa rör var allmänna i radarutrustning. De hade utvecklats i USA. Då Storbritannien blev engagerat i andra världskriget, och behovet av effektiv radarutrustning växte, försökte de brittiska rörtillverkarna Marconi-Osram-Valvo och Mullard att kopiera dessa rör. Det visade sig dock, att man inte hade resurser för detta.

Philips i Eindhoven i Holland, hade åren innan krigsutbrottet tagit fram en variant av det amerikanska stålröret, dvs elektrodtillledningarna ingjutna i en botten av glas. Här hade man dock gått ett steg längre och gjöt in sockelbenen direkt i glasbottnen. (De amerikanska stålrören har enbart tilledningarna i glasbottnen, vilka sedan löddes in i den välkända oktalsockeln.) Genom att låta sockelbenen också utgöra stöd för elektroderna inne i röret, vann man ytterligare något i minskad induktans och kapacitans i tilledningarna. Det var så det kända EF50 föddes. Ehuru EF50 och dess gelikar har ett metallhölje, så har röret en glaskolv - kolven ihopsvetsad med glasbottnen. En aluminiumskärm är sedan påträdd över det hela. Evakueringsrörets ömtåliga ända har här, liksom på de amerikanska stålrören fått ett skydd i form av en styrpinne i sockelns centrum. Här är det dock fråga om en skiva av metall med styrpinne, som pressats ihop med aluminiumskärmen.

EF50 fick stor betydelse under kriget, då det kunde ersätta de amerikanska acorn-rören i många tillämpningar - frekvenser upp till 50 MHz, och inte minst, möjliggjorde byggande av effektiva förstärkare för televisionsbruk (mel lanfrekvens 40 MHz). En variant, EF54 kunde användas för frekvenser upp till 200MHz.

The rest is history, brukar man säga. De rör som konstruerats därefter har så gott som alla byggt på denna teknik. Undantag är rör som tillverkas än idag för audioändamål, där de gamla teknikerna vurmas för av entusiasterna.