Min Supergroundplan

Radioamatörer är ju en kombination av telegrafister och experimenterande tekniker. Eller kanske tvärtom. Alla kanske inte håller med om definitionen. Vilket kom först hönan eller ägget ? Utan tekniker hade det knappast blivit något signalerande mellan England och S:t John år 1901.

Tjänsten på Svarta Radion i FN:s regi på Cypern, som jag berättat om på annat ställe i Audionen, var inte för betungande och gav många tillfällen till att experimentera. Det fanns visserligen en överordnad signalofficer, men han var vanligen upptagen med bataljonssambandet och lade sig inte i vad vi sysselsatte oss med, huvudsaken var att jobbet sköttes. Själva var vi naturligtvis angelägna om att få stationen att fungera så bra som möjligt. Sändaren gav ju vad den gav och fanns inte mycket att göra åt. Återstod således antennerna. Det gällde ju att få wattarna ut i luften.

Tidigt under min tjänstgöring upptäckte jag i Nicosia en affär, som sålde radio-surplus. Mottagare av typ National med utbytbara spolsystem, Hammarlund Super Pro fanns med i utbudet för att inte tala om stora sändare, som stod ute i hällregnet med rör och allt. Dessutom fanns en del Collinsskrot, sannolikt från den amerikanska radiospaningen. Tyvärr var spolsystem och andra viktiga komponenter ofta misshandlade med hammare och gjorda helt obrukbara. Man kunde bara konstatera faktum, nästan med tårar i ögonen.

På hösten 1964 förflyttades bataljonen till hamnstaden Famagusta på öns östra sida. Under rekognosering av gränderna, upptäckte jag på ett tidigt stadium en affär, som sålde engelsk surplus. Den engelska materialen var grov och tung men tålde att misshandlas medan de amerikanska produkterna var smäckra och elegant konstruerade, vilket alla de, som lött bort motstånd och kondensatorer från kretskorten känner till. Utan tvekan hade Europa en hel att lära av kusinerna på andra sidan Atlanten.

Vanligen var det reservstationen, en Collins KWM-2 transceiver, som fick tjäna som experimentstation. Amatörer över hela världen lyssnade ju på amatörbanden och genom svaren på våra försiktiga CQ gick det att få en uppfattning om hur bra signalen gick fram. Amatörtrafik var ju förbjuden även om det ibland kliade i fingrarna och alldeles speciellt då det hördes svenskar på banden. Det var ju lite svårt förklara vad en svensk amatörstation hade för sig på Cypern utan att gå in på detaljer. De anrop vi fick – eller rättare svar på anrop - gav ju en uppfattning om hur bra eller dåligt antennerna fungerade.

Vi kunde kanske ha använt oss av signalen /MM men vad skulle vi ha svarat på QRA ? Senare gav bataljonsledningen tillstånd till amatörtrafik för dem som hade certifikat. Under en av våra experimentsessioner nåddes vi av ett nödrop från Prag. Det var 1968 under den s.k. pragvåren. En tjeckisk radioamatör berättade att huvudstaden just då invaderades av ryska tanks, som rullade på gatorna och bad oss vidarebefordra hans meddelande världen över. Det var ju inte mycket vi kunde göra annat än att lyssna. Hur det gick är väl bekant.

Jag har alltid haft förkärlek för GP, kanske mest för utseendets skull. En GP tar liten plats. Dessutom förefaller den ge bra resultat, självfallet dock inte att jämföra med en stor roterande beam. Av någon anledning bestämde jag mig för att tillverka en annorlunda GP av surplusmaterial, som jag hittade i Famagusta. Materia- len hade tillhört en mobil anläggning på en engelsk Landrover och bestod av fäste och kopparrör. Röret sattes fast i fästet och allt skruvades fast på bilens stänkskärm.

Röret var i tre delar och hopskruvade visade det sig att delarna blev 3.63 meter. Översatt till frekvens betyder det att antennen borde svänga vid omkring 20.7 Mc. Utan större ingrepp kunde jag inte komma närmare 21 Mc.

Jag använde fästet som det var men tillverkade 3 jordplan av vanlig belysningssladd, en tvåledare, som jag delade. Spolarna lindade jag på ett plaströr. Jordplanen kopplades fast i en ring på fästet så att det blev 120 grader mellan varje spole. Av någon lycklig slump passade skruvarna precis till detta. Anslutningen var en vanlig 70 ohms coax. Innerledaren fäste jag i sprötet medan strumpan kopplades till jordplanen. Se ritning.

Då vi skulle testa resultatet ställde jag antennen på marken, en asfalterad väg, utanför huset där vi höll till. Att stämma av var inga problem trots att en ståendevåg-meter visade totalt vansinniga värden. KWM-2:an hade pifilter och uppförde sig snällt. Min kollega SM4DDU satt vid nyckeln medan jag bevakade experimentet ute på vägen. Efter endast ett CQ på 21 Mc-bandet svarade en japansk amatör och vi fick inte oävna RST 579. Med noll antennhöjd, omgivna av plåtskjul av varierande storlek och torr mark.

Då tjänstgöringen avslutades tog jag med mig antennen hem. Min avsikt var att testa den under andra förhållanden och med högre effekt. Då jag mönstrade ut på Tor-Lines motorfartyg Tor Dania följde antennen med i bagaget. Vi gick i reguljär fart mellan europeiska hamnar och Persiska viken.

Vid ett lugnt tillfälle i hamnen Bandar Abbas kopplade jag upp antennen med huvudsändaren, en ST-1610, (Må Televerket förlåta mig), sprötet till sändarens utgång och jordplanen till stativet. För testet valde jag 22 Mc, som låg nära den frekvens jag använt på Cypern. Några justeringar av jordplan eller spröt gjorde jag inte. Efter ett kort anrop till Göteborgradio på 22 Mc fick jag svar. På QSA ? fick jag det glädjande beskedet QSA 5. Bättre kan man ju inte önska sig.

Det hör till saken att antennen låg på golvet i styrhytten, alltså helt skärmad av hyttens ytterväggar, bortsett från fönstren på bryggans förkant. Hyttens väggar var dessutom av lättmetall. Hur radiovågorna letade sig ut genom fönst- ren har jag aldrig kunnat förstå.

Några fler tester gjorde jag aldrig, andra uppgifter kom emellan. Jag hade ju bevisat att antennen fungerade och fungerade bra dessutom.

Audionens läsare brukar vara bra på att knäcka problem. Är det någon som kan ge en rimlig förklaring till varför min antenn fungerade så bra. En av mina vänner, en synnerligen framstående radioamatör nära Göteborg, har helt dömt ut konstruktionen. Kanske inspireras någon genom min berättelse att fortsätta där jag slutade. Jag är sedan rätt många år pensionerad men antennen har jag kvar. Den står i mitt städskåp och där får den stå som en påminnelse om trevligare tider.

Fotnot: Spolarna är tätlindade på 15 mm plaströr, 63 varv av plastisolerad belysningsledare av koppar. Lindningens längd 15 cm. Trådens längd är cirka 3.56 M. Detta matchar frekvensen 21.06 Mc. Sprötet är ungefär 7 cm längre än tråden på spolen.