ULVENKATASTROFEN - 60 ÅR SEDAN

Utdrag ur Hans von Hofstens artikel i ”Meddelanden från Militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan” och en del annan information.

Under andra världskriget drabbades svenska försvaret av ett antal svåra olyckor trots att vi inte direkt deltog i kriget.

Den första av de större olyckorna inträffad den 24 oktober 1940, då en färja på Armasjärvi vattenfylldes och sjönk med 46 armésoldater.

Den andra drabbade de tre jagarna Göteborg, Klas Horn och Klas Uggla, som sprängdes och sjönk med 33 sjömän den 17 september 1941. Den tredje gällde ubåten Ulven, som försvann med man och allt den 15 april 1943.

Lite historik om denna olycka:

Den 15 april 1943 befann sig Ubåten Ulven, systerbåtarna Draken och Gripen och ett antal andra ubåtar under övning på Västkusten. Övningen gick ut på att skydda sig mot ubåtsanfall utifrån.

Den svenska territorialvattengränsen sträckte sig inte längre ut än 3 sjömil vid denna tid.

Pansarskeppet Manligheten och jagare skulle förflytta sig utefter det smala stråket av svenskt vatten under övning i att skydda sig mot ubåtsanfall.

Ubåtarna skulle uppehålla sig i tilldelat ubåtsområde, bl.a. för att undvika kollisionsrisk i uläge. På den tiden var ubåtarna hänvisade till att bestämma sitt läge genom optiska observationer av kända föremål iland med hjälp av periskop. Havsströmmarna på västkusten kan uppgå till flera knop varför täta observationer måste göras.

Skifte av ubåtsområde skulle beordras nattetid då ubåtarna skulle befinna sig i ytläge och då radiokontakt per kortvåg kunde etableras.

Under första dagens målgång för ubåtar kunde man konstatera att Ulven gjorde anfall under förmiddagen men inte under eftermiddagen. Det låg inget märkvärdigt i detta då det inte alltid var möjligt för en ubåt att komma till skott.

Man lyckade emellertid inte få den avsedda radiokontakten under natten trots att ubåten då skulle befinna sig i ytläge. Draken, som tillhörde samma division anropade också men utan resultat. Orsaken skulle kunna vara att man fått någon defekt på radioutrustningen eller att man fortfarande befann sig i u-läge. Eskaderledningen sände även meddelandet på långvågsfrekvens men här kunde man givetvis inte räkna med något svar då ubåten inte kan sända i u-läge.

Då man inte heller den 16 april fick något livstecken från Ulven befarade man att något allvarligt inträffat och alla tänkbara resurser sattes in för att söka ubåten. Man fann Ulvens telefonboj med wiren avsliten och då stod det klart att en olycka inträffat.

Med hjälp av fyndplatsen räknade man ut var man ansåg sig böra starta sökningen.

Ubåtsbärgningsfartyget Belos, som befann sig på ostkusten, beordrades att med högsta fart bege sig till olycksplatsen. Jagaren Psilander fick order att möta Belos för att med bogsering om möjligt öka hennes fart. Alla tillgängliga fartyg sattes in i sökandet.

En flottilj av fiskebåtar, i början ett femtontal, sattes in för svepning med trål den 15 april. Arbetet föregicks med minsvep, kättingsvep och draggar av ett stort antal minsvepare. Under arbetet fick man upp ett stort antal uppsvepta minor.

Fiskebåten Zenta fick ett kraftigt ”napp”. Vädret hade nu emellertid blivit så hårt att någon effektiv undersökning av ”nappet” ej kunde ske. Man undersökte dock med lod och dragglina. Härvid inträffade en mindetonation under ubåten Nordkaparen på cirka 25 meters djup men ubåten blev inte allvarligt skadad. Fiskebåten Zenta fick åter ”napp” på samma ställe som tidigare. Av föremålets ringa storlek kunde man dock konstatera att det inte kunde vara en ubåt.

Med hjälp av beräkningar med utgångspunkt från den plats där telefonbojen hittades, inskränkte man sökandet till ett område av cirka 2 x 1,5 sjömil. (Det visade sig senare, att man gjort en mycket bra beräkning men bottnen i området var mycket kuperat med djupvariationer på 40 meter och stenig, vilket gjorde att svepet lätt kunde passera över ubåtens skrov). Den intensiva sökningen fortsatte så länge man hade hopp om att någon kunde vara vid liv. Med utgången av den 25 april avbröts spaningarna.

I den säkra vetskapen om, att man inte erhållit ett enda livstecken från Ulven under de tio dagar som spaningen pågått, kunde alla som deltagit i spaningsuppdraget med gott samvete, om än med sorg, få några dagars vila.

Man fortsatte sökandet men i mindre omfattning. Med hjälp av flygfotografering hade man fått ubåtsliknande skuggor som undersöktes. Den 5 maj minröjdes områden för dessa indikationer och Belos ankrade upp vid den senaste fotoindikeringen medan jagaren Skagerak ankrade upp vid en tidigare. Därefter beordrades vedettbåtarna och fiskebåtarna att svepa inom området mellan och kring Belos och jagaren Skagerak. Vid 16-tiden erhöll först fiskebåten Normy och sedan två vedettbåtar ”napp”. Belos ankrade om till platsen och kl. 17.55 kunde den nedsände dykaren Ivar Eriksson rapportera att han stod på Ulvens torn. Som bevis tog han med sig Ulvens flagga upp.

Ulven låg på 52 meters djup. Bärgningen blev mycket svår i hårt väder och andra svårigheter, som här kommer att förbigås men den 1 augusti kunde Ulven, hängande mellan bärgningspontonerna Frigg och Oden bogseras in till Eriksbergs varv.

Vid undersökningen kunde konstateras att en mina hade detonerat omedelbart akter om det tryckfasta skottet mellan förliga torpedrummet och manskapsrummet och mitt under kölen; att undre delen av förskeppet var kraftigt intryckt efter en kollision. (Ulvens stäv hade stött med stor kraft mot den steniga havsbottnen).

Samtliga besättningsmän återfanns ombord.

Undersökning visade att fem besättningsmän, som befann sig vid platsen för minsprängningen, omedelbart omkommit genom svåra sprängskador och den övriga besättningen ljutit döden genom drunkning och döden skett omedelbart efter sprängningen.

Samtliga 33 personerna i besättningen kunde identifieras.

Sökandet efter Ulven torde vara ett av de största räddningsarbeten som någonsin organiserats till sjöss.

Man har efteråt konstaterat, att marinens personal, såväl till sjöss som iland utfört ett synnerligen professionellt arbete, att alla deltagande fiskare ställt upp på ett fantastiskt sätt och med livet som insats.

Vid en ceremoni i samband med 60-årsminnet av olyckan fick anhöriga medfölja ”nya Belos” ut till platsen för olyckan. Marinens musikkår spelade. Minnestal av Marininspektör Jörgen Eriksson. Minnesord av Marinpastor Pernilla Törnqvist. En krans nedlades i havet och anhöriga hedrade de omkomna med en ros med vidhängande namn på den omkomne.

En kransnedläggning skedde även vid minnesstenen på Nya Varvets kyrkogård tillsammans med representanter ur Flottans Män.

En Ulvenutställning från Hönö Fiskemuseum visades vid Göteborgs Maritima Centrum ombord på Monitor Sölve, under tiden 1 mars till 11 maj. Utställningen finns nu åter att beskåda på Hönö Fiskemuseum.

Lite teknisk information beträffande radiokommunikation vid tillfället för olyckan.

Ubåten kan inte radiomässigt, från bottenläge, kommunicera med yttervärlden. (Inte ens idag).

Däremot kan man ta emot långvågssignaler ned till ett antenndjup av 20 - 25 m. Här på Västkusten kunde man ta emot signaler från Grimeton - frekvens 17,2 KHz.

Tingstäde hade även möjlighet att sända på dessa våglängder.

Utefter avbärarwiren på ubåten fanns en antenn avpassad för dessa frekvenser.

En långvågsmottagare, som även tillhörde radiopejlutrustningen, användes för mottagning av dessa signaler.

I ytläge sände man på kortvåg. En wire från aktiern till ett fäste i tornet.

Via en stavantenn kunde man på periskopdjup sända på UKV.

Idag kan sändning på kortvåg och UKV genomföras från periskopdjup.

Akustiskt kan man kommunicera på långa avstånd medelst knackningssignaler, hydrotelefon eller aktiv sonar.

Sammandrag och viss övrig information

Skall vidare passa på att uppmana alla ubåtsmän, som läser detta, kontakta Västkustens ubåtsklubb Nordkaparen för ev. medlemskap.

Radiomän med amatörcertifikat och andra kan få möjlighet att kommunicera med andra radioamatörer då vi kommer att ha amatörsändare ombord på Nordkaparen. Arbete med detta projekt utförs av Lars Kålland. (Se även Lars Kållands artikel i förra numret av Audionen red.)

Amatörsändningar har även skett från ubåten HMS Hälsingland, som legat i Frihamnen. Operatör var Kjell R. Johansson.

För kontakt:
Ordförande Lars Nordenberg
e-post: l.nordenberg@spray.se
Bengt Pauli
e-post: bengt.pauli@telia.com