Åsikter om renovering av gamla ”alster” i samlingar (med anledning av Barbro Ilvemos inlägg i förra numret av Audionen):

Det är alltid en balansgång om och när man bör renovera något exemplar i ett museums samlingar. Somliga hävdar att allt vad tidens tand har åstadkommit endast och alltid bör bevaras så som det insamlats.

Detta kan möjligen vara rätt angående ”någon pinnstol”, där slitaget ger en bild av användningen och användarna, men kanske har även där ”upplevelsen” också värde. T. ex. Hur var/ är den att sitta på?

När det gäller en teknisk antikvitet blir frågan svårare. Har den t. ex. givit ljud, borde den nog till viss del falla ur en sådan ram. Inte bara apparatlådans slitage runt knapparna blir då intressant.

En varsam reparation med bibehållande av det gamla så att det syns vad som är ersatt, borde inte vara fel och kan väl rakt inte minska antikvitetens ”nostalgivärde”? Att återigen få lyssna på ljudet från t ex en renoverad radio (nämnd här nedan) och förundras över hur den faktiskt lät för över 60 år sedan, måste väl också vara en värdefull del av bevarandet?

Jag råkade ”bli vid” en stor, vacker Horniphon radiomottagare från 1938 för ett tag sedan. (Av ”nostalgiskäl” försöker jag alltid att felsöka med så få ingrepp i trådar och lödningar som möjligt. En avklippt tråd är oftast lättare att återställa snyggt med t ex pålött skarvrör än att ”krafsa i de gamla lödningarna”.)

Så här blev det:

Efter upputsning med lite möbelpolityr sken den som ny - men hade enligt uppgift inte fungerat dom senaste 50 åren. Plockade av rattarna. Lossade skruvarna under och tog ut chassit.

Eftersom rören hette KK2, KBC1 och KL4 slog jag upp dem i min ”eminenta” RADIO TUBES från SOCIÉTÉ DES ÉDITION RADIO, där även den rekommenderade kringelektroniken för varje rör också visas. Den visade också glödströmsaccumulator på 2V och anodbatteri på 135 V - men för provet fick det bli Oltronixaggregat.

Strömsatte radion med strömgräns inkopplad. En trådbit till antenn.

Glödström och anodström ganska normala - men radion var stendöd.

Pillade på LF-- brrrruuuummm. Alltså OK. Pillade runt MF-steget. Kraftigt knaster. Troligen OK. Pillade runt KK2:an - inte ett ljud.

Mätte spänningarna på rörhållaren och jämförde med värdena från ”RADIO TUBES”. Skärmgallerspänningen alldeles för låg.

Klippte ”helt rått” av ledningen vid dess avkopplingskondensator. Fick 90V. Lät den gamla kortslutna sitta kvar ”av nostalgiskäl”, men kopplade in en liten modern kondesator vid dess sida.

Plötsligt fick jag ljud men också skrap och knaster. Det senare från omkopplare och släpsko på avstämningen. Lite rengöring med bensin och en liten ”nålspetsmängd” med kontaktolja ”här och där” fixade skrapet.

”Illtjöt” dock när man vred upp volymkontrollen. Radion saknade ellytar, men hade några stora rullblockskondensatorer som också brukar torka och minska sina värden. Jag provade att hålla en liten modern 0,22my över rullblocket till slutröret. Det hjälpte. Lödade fast en sådan parallellt.

Voila! Radion fungerar - och vilket förvånansvärt ”krut” och bra ljud den har på kortvågsbandet! Med dom gamla rören!

I schemat till den gamla sändaren i förra numret har det smugit sig in ett fel. Potentiometern P2 skall ligga i serie med drosseln. Så här:

Jag är lycklig över att ha blivit ägare till en Hammarlund Super-pro mottagare.

Dock saknar jag dokumentation till den. Jag vet inte exakt vilken modell det är (står inte på den!) Antagligen är det en SP-100S eller 110S (inte SX).

Hursomhelst, all dokumentation till denna mottagarserie är av intresse. Någon som kan hjälpa mig?

Skulle det råka finnas ett nätaggregat för denna till salu någonstans, är jag intresserad.