Ovanstående rubrik är ju inte direkt färsk, men den är sann, och det är ju inte alltid fallet med tidningsrubriker.

Rubriken toppade ”Antennen”, personaltidning för Sveriges Radio den 21 juni 1961. Fram till dess hade man inte kunnat redigera de tvåtumsband som användes i dåtidens videobandspelare.

Det första programmet som fick använda den nya klipptekniken var Åke Falcks ”Nora och Nalle”.

”Det var ett lyckat försök” erkänner överingenjör Claes Wachtmeister, ”och det enda vi inte var riktigt nöjda med, var att det över huvud taget behövde klippas. Vi har ingalunda resurser att klippa i alla bandade program. Det är alltjämt ett mycket komplicerat laboratoriearbete.”

Jag var inte med 1961, men när jag anställdes på Sveriges Radio 1970 klippte man fortfarande mekaniskt i banden även om det nu också kommit modernare maskiner där man kunde direkteller kopieringsredigera.

Denna typ av redigering fick emellertid bara de mer erfarna teknikerna göra. Vi som var nyanställda måste klippa och klistra mekaniskt, vilket inte var det lättaste. Ett klipp kunde ju inte heller göras ogjort som vid en kopieringsredigering. Om ett mekaniskt klipp måste göras i ett band fick den aktuella redaktionen betala hela bandkostnaden.

Ett 60 minuters band kostade 10.000:-, så det är lätt att förstå att man försökte klara sig utan klipp och hellre gjorde en omtagning.

Den som ska ha äran av att vi kunde klippa i banden redan 1961 är TV-veteranen och utvecklingsingenjör Gösta Riback.

”Den här klippmetoden lärde jag mig i Hollywood, berättar han för Antennen, närmare bestämt i studion på NBC. Den metoden är för övrigt resultatet av två års livligt experimenterande i deras videobandlokaler. För mig gällde det sedan att anpassa denna metod till vår apparatur.”

I början använde man sig av rakblad för att göra själva snittet, men först måste man med hjälp av en järnpulverblandning som penslades på bandet, hitta den s.k. editpunkten. Den måste man också, sedan man övergått från rakblad till en speciell klippapparat, hitta för att kunna kalibrera apparaten.

En liten lustighet som några kanske minns från t.ex. referat från riksdagen på 70-talet var att riksdagsmännen rörde på munnen utan att det kom något ljud. Detta berodde på att bild- och ljudhuvudena låg några cm från varandra och när vi mekanklippte riksdagsdebatterna klippte man efter ljudet, vilket alltså var orsaken till att det efter varje klipp dröjde en stund innan ljudet kom.

”Ja det finns många möjligheter med skarvförfarandet och jag tror nog i princip att klipp i videoband i framtiden kanske kan bli nästan lika vanligt som i radio” avslutar Gösta Riback. Jag minns när jag en gång hade berättat för en kompis vad jag sysslade med, att han såg fram emot att kunna spela in TV-program hemma. Han blev raskt idiotförklarad av mig. ”Det kan du bara drömma om” sa jag. En maskin med tillhörande elektronik tar upp halva vardagsrummet för att nu inte tala om vad den kostar. Ett 60 minuters band kostar för övrigt 10.000:-”

Så småningom kom ju VCR och senare VHS som möjliggjorde för gemene man att spela in program hemma utan att bli ruinerad. Numera kan man spela in helt utan band på en hårdisk eller inspelningsbar DVD, så några band behövs inte längre.

Vill man redigera finns ett enkelt redigeringsprogram inbyggt i Windows XP som väl snart finns i var mans hemdator. Detta kunde jag inte drömma om 1970!

Man ska undvika att idiotförklara sina kamrater!