Från Kalenderbitaren

I Kalenderbitarens spalter den här gången tänkte jag inleda en artikel om patentstriderna som skakade om radiobranschen i Sverige under 30-talet. Den handlar dock inte om att redovisa varje patent inom radioutvecklingen eller diskutera likheter och skillnader dem emellan. Själva innehållet i patenten berörs i själva verket knappast alls. Det beror dels förstås på att jag inte besitter tillräcklig kunskap på området, men också på att min infallsvinkel bara är vald att vara en betraktelse kring bråken om patenten och dess konsekvenser för svensk radioindustri.

Fakta huvudsakligen hämtad ur nummer jag äger av facktidningarna ”Radio”, ”Radio Amatören”, ”Radio & RadioAmatören”, ”Populär Radio”, ”Grafo”, och ”Svensk Radio Revy” samt i någon mån apparater tillgängliga i min samling. Jag måste tyvärr spekulera en del när jag inte får ihop trådarna helt så står det nog eller troligen måste det tas med en nypa salt.

Redan på radio från 20-talet kan ses licensmärken i form av små metallskyltar som anbragts mer eller mindre synliga. På kristallmottagare av märket TECO (AB Turitz & Co, Göteborg) sitter en skylt som kungör ”Telefunken bauer-laubnis” och på radio av t.ex. Baltics fabrikat kan man också finna en licensplakett där det bl.a. står Telefunken och Marconi. Det är dock ganska få mottagare från tiden före 1932 som bär några licensskyltar alls och det är ju kanske lite märkligt.

Under 20-talet tycks patentlicensering mest ha byggt på att en firma som visste med sig att de gjort en konstruktion med användande av ett eller flera företags patenterade kopplingar helt enkelt förväntades kontakta företaget och göra en överenskommelse med dem. Teco, Baltic, EIA och senare Stern & Stern tycks - aktivt eller passivt må vara osagt – ha haft såna avtal med endera bara Telefunken eller också med dem och Marconi i förening. Huruvida Luxor, Dux, m.fl. kända radiotillverkare träffade några licensöverenskommelser eller inte före 1931 kan jag inte med säkerhet säga. Det mesta talar för att de inte gjorde det då deras produkter inte bär några licensmärken från den tidsperioden.

Det faktum att patenträttigheterna var spridda på (och kanske aktivt köpts upp av) ett mindre antal stora företag bidrog till att förenkla hanteringen av dem när det väl blev aktuellt med ett samarbete, men det kan också ha varit orsaken till att samarbetet dröjde. Att varje firma försökte bygga mottagare med användande av sina egna patent i första hand är förstås givet, men det lät sig sannolikt nog sällan göras fullt ut. Vissa kontakter mellan företagen kan alltså ha varit nödvändiga för att träffa överenskommelser om användande av varandras patent. Samtidigt var de förstås konkurrenter, som kanske inte så gärna såg att de måste betala till en medtävlare. En taktik kan ha varit att försöka vänta ut motparterna och låtsas som ingenting när de trampade in lite i kanten på varandras patentanspråk. Så småningom måste de ändå ha insett att det borde finnas mycket att tjäna på gemensam sak mot tredje part. Det vill säga mot de radiofirmor som helt saknade egna patent.

Man kan förstås spekulera hur mycket som helst kring vilka turer som föregick bildandet av ”Konsortiet för rundradiopatent”. Jag vet inte när konstituerandet skedde och inte heller något om vilka personer som deltog eller liknande. Första gången jag så här långt i efterhand kan spåra konsortiets verksamhet är genom den första tidningsannonsen de lät publicera i fackpressen. Den återfinns i Januarinumret, 1932 av tidningen ”Radio”. ”Varning!” är den rubrik man valt att sätta i stora svarta versaler och sedan fortsätter annonstexten:

”Då det kommit till vår kännedom, att några firmor och personer göra bruk av de av oss kontrollerade svenska patenträttigheterna betr. radioapparater, varnas härmed för fortsatt användning av våra patenträttigheter, då detta medför rättsligt åtal med krav på skadestånd...”

Det är ord och inga visor och det fortsätter med en lista på en del av de ägda patentens nummer och ett konstaterande att de flesta svenska radiotillverkare och importörer redan tecknat licensavtal, men antyds underförstått att några återstår och att det är till dem varningen är riktad. Företagen bakom konsortiet är Marconi (i Sverige företrädda av Svenska Radio AB), Philips, RCA och Telefunken (i Sverige företrädda av Svenska AB Trådlös Telegrafi). Det framgår ingenstans direkt i annonstexten, men det är alldeles tydligt att konsortiet menar att de kontrollerar så pass många och viktiga patent att det i praktiken blir omöjligt att tillverka radio utan att göra intrång i åtminstone något av dem.

Att de oberoende radiotillverkarna inte gärna gav efter för ekonomiska krav av det här slaget är väl ganska naturligt, men å andra sidan kan det inte ha varit lätt att stå emot. Konsortiet ägde utan tvivel de starkaste ekonomiska musklerna om det skulle komma till strid mellan advokater och rättsinstanser. Vad de egentligen ägde i form av giltiga och tillämpbara patent var nog få som tordes fråga i det här läget. Trots det så fanns det de som stod emot. I marsnumret av ”Radio” publiceras på nytt ett meddelande från konsortiet. Man varnar återigen de firmor som inte träffat avtal med dem, men listar också de som gjort det. Här finns de flesta stora från den här tiden, inklusive Luxor och Centrum som skulle komma att hoppa av senare, men det fattas också några kända: AGA-Baltic är inte med och inte heller Tjerneld.

Under 1932 kan man följa konsortiets annonser i stort sett i varje månadsnummer av ”Radio”, liksom i ”Populär Radio” och kanske även andra tidningar. Listorna över företag med avtal återkommer och förändras något med tiden. I november 1932 har även Kungs (Bröd. Anderssons velociped och radiofabrik) ett avtal med konsortiet, men då har redan ett antal små radiotillverkare försvunnit från listorna. Däribland märks Concentra i Hälsingborg (med Elton radio) och AB Arto i Malmö. Av allt att döma har Arto lämnat marknaden. Concentra däremot fortsätter som importör och tillverkare av radio ännu en tid och det är nog svårt att tolka saken på annat sätt än att de aktivt valt att trotsa konsortiets patentanspråk.

I december kommer en helsidesannons i tidningen ”Radio” från AGA-Baltic radio AB. Här bemöter AGA konsortiets försök att få återförsäljare ute i landet att sluta sälja AGAs radioapparater. AGA förklarar att de tillverkar radio under egna eller av dem kontrollerade patent och att inga intrång görs i konsortiets patenträttsinnehav. De förklarar sig också beredda att ersätta all ekonomisk skada som en återförsäljare skulle kunna åsamkas av åtgärder som konsortiet kan tänkas vidta. Onekligen en intressant utveckling och striden hade därmed gått in i sitt första skede. I nästa Audionen fortsätter jag med utvecklingen under 1933 och framåt. Jag kan väl ”knyta ihop säcken” med de fakta jag har till en artikel ändå, men det finns en del lösa trådar och det skulle vara mycket värdefullt om någon av föreningsmedlemmarna som kanske ”sitter på mer fakta i målet” ville höra av sig till mig i så fall. Mycket intressant att ta del av vore också om någon har tillgång till avtalskontrakt och liknande handlingar utfärdade av Svenska Radiointressentförbundet (Konsortiet för rundradiopatent) eller exemplar av tidningen ”Radiofronten” utgiven av Svenska Radiofabrikantförbundet omkring 1935-36. Även ett ex av nummer 6, 1931 av tidningen ”GRAFO” (Organ för Grammofon-, Radio- och Fotohandeln) skulle vara intressant för att få en tydligare inblick i turerna kring bildandet av patentkonsortiet.