Radiotillverkare i Göteborg

Att Kungs var den enda radiotillverkaren i Göteborg som över tid blev något att räkna med kan vi nog alla vara överens om. Däremot fanns det en gång betydligt fler mer eller mindre kortlivade affärsrörelser och verkstäder i staden som på något sätt ägnat sig åt radio. I förra numret av Audionen nämndes Ralf Uddenberg, som hade radiofabrikatet RU och Hugo Svenssons kamerafabrik med märket Hesco. Därtill förstås också Uno Särnmark som byggde ända upp till niorörs ”Ultraheterodyner” i högsta lyxklassen.

Några mindre kända namn som passerar revy när man bläddrar igenom annonserna i tidningen ”Radio Amatören”, första årgången från 1924 är t.ex: ”Aktiebolaget Sverre” och firman ”Amatör Radio Apparatur” liksom ”Radiobolaget Thidholm & Co”, ”AB Radioindustri” och ”AB AGA-Lux som väl var en filial till AGA på Lidingö.

Under 20-talet fanns det helt enkelt så många som ville vara med på det nya fenomenet radio på ett eller annat hörn så att det blir nära nog omöjligt att skilja tillverkare från återförsäljare och amatörer från proffs. Man kanske inte ens kan tala om proffs i det här tidiga skedet.

Många varuhus kom att satsa på radioavdelningar. NK i Stockholm förstås, men också flera i Göteborg. Vi har Ferdinand Lundquist & Co, som var igång redan 1924, liksom John Trägårdh & Co, som sålde kristallapparater och tratthögtalare med tre stjärnor i en triangel. De sålde även radio med firmans namn på en liten plåtskylt diskret monterad på baksidan. Om de verkligen hade egen radiotillverkning är dock mycket tveksamt.

Härtill kommer så småningom varuhuset Turitz & Co, med märket TECO, som torde ha varit ganska framgångsrika med sina kristallmottagare att döma av det stora antalet bevarade exemplar. Rörmottagarna ser man mera sällan, men de var faktiskt igång med egna märket några år in på 30-talet. På radiomuseet finns det en av dessa senare Teco, med nätanslutning och inbyggd högtalare.

Ytterligare ett par namn ska jag nämna här. Först B. S. Hüttners, som främst var generalagent för Husbondens Röst, men som också i början av 30-talet sålde radio av egna märkena ”Gloria” och ”Kronophon”. Huruvida de själva tillverkade dem eller om det ligger någon annan svensk eller utländsk fabrikant bakom vet jag tyvärr inte något säkert om.

Slutligen AB Harald Wållgren som tillverkade kristallmottagare under namnet ”Håwe” samt radio med märket ”Wada” och som jag tänkte fördjupa mig i lite mer än de andra. Wållgren syns redan 1925 i en annons i ”Radio Amatören”, men då handlar det om importerade Crosley-apparater från USA. I september 1926 kommer för första gången reklam för en produkt i eget namn: Kristalldetektorn ”Håwe” och sen i mars 1927 reklam för Wada N 27 B, en sexrörs neutrodynmottagare och kristallmottagaren ”Håwe-res”. Det förtjänar att påpekas att det inte står att de själva gjort dem utan bara att det framhålles att de är av svenskt fabrikat. Redan innan dess måste det dock ha sålts Wada neutrodyner, eftersom jag själv har en uppenbart äldre modell i samlingarna.

Logiskt nog följer modellen Wada N 28 B inför säsongen 1928. Båda dessa apparater är till sitt utseende ganska typiska för tiden. En låg avlång trälåda med diskret ornamentering och bakelitfront med några olika rattar. Det som talar för att det är en lite lyxigare apparat är förutom storleken också att man kostat på avstämningsrattar med utväxling och integrerad skala istället för bara graverade siffror och streck. Denna senare modell kunde dock köpas även i ett golvstående skåp med inbyggd högtalare och plats för alla batterier, som benämndes Wada salongsapparat, vilken bör ha varit en av de första kommersiella, svenska radiomöblerna.

Under 1929 kommer modellen Wada N 29 B, som bytt stil lite jämfört med de tidigare. Den påminner mycket om samtida Philips, Blaupunkt och Saba m.fl. som valde att bygga in skalan i lådan och göra halva fronten bakåtlutad för att våglängderna bekvämare skulle kunna läsas utan att man måste böja sig ner. Högtalaren var ännu fristående och även om det gick att köpa nätanslutningsapparater för yttre bruk, så var det egentligen fortfarande en batteriapparat. Det står inte längre något i annonsen om att det är ett svenskt fabrikat, vilket också kan vara värt att notera. Detta för oss nämligen in på 1930 års modell, som garanterat inte är av svensk tillverkning. Den har inbyggd högtalare och är helt nätansluten och dess namn i annonsen är Wada 3. Det är dock en radio från tyska firman Lorenz med beteckningen ”Universo NELWU 329 W”.

AB Harald Wållgren började ju som återförsäljare av amerikanska märket Crosley och mot slutet av 20-talet slöt man också avtal med flera tyska märken. Detta ledde så småningom till att firman fick generalagenturen för Sverige för tyska radiotillverkaren Saba och man hade därtill sen tidigare engrosförsäljning av märkena Lorenz, Loewe samt Neufeldt & Künke. Det verkar som om Wållgrens valde att satsa på Saba framförallt och där hade man tydligen inga avsikter att försöka döpa om dem till Wada. Det är väl också rimligt att anta att tillverkaren ville se sina apparater sålda under eget märke när de nu skrivit kontrakt med en svensk generalagent. I alla händelser så kan jag inte finna någon reklam för radio av märket Wada under 1931 och 32 i de källor jag har tillgängliga och jag känner inte heller till några sådana påträffade apparater.

Försöken att etablera ett eget märke på den svenska marknaden var dock inte helt skrinlagda. Wållgrens valde nu att försöka sig på beställning från en legotillverkare. I och för sig är det väl inte alldeles klarlagt att man verkligen själva tillverkade de tidigaste Wada apparaterna heller, men i de här senare fallen har jag tydliga belägg för vilka de faktiska producenterna var. För säsongen 1933-34 satsade de på två olika modeller, som dessutom byggdes i olika typer för lik- eller växelström. Trerörsmodellen heter 3 LD respektive 3 WD och fyrarörs dito 4 LD och 4 WD. Allt talar för att Wållgrens inte ens ombesörjde lådtillverkningen utan de verkar ha fått helt färdigmonterade och provade apparater från AB Gylling & Co i Stockholm. Lådorna skiljer sig något, men chassierna är nog i princip identiska med de som såldes under Gyllings ordinarie märke, Centrum, under denna säsong. En kul detalj är dock att spolburkarna inuti min Wada 4 WD faktiskt är märkta ”WADA” i ordentligt synlig prägling. Även om man öppnade bakstycket så måste det synas att det är en Wada alltså.

Hur bra försäljningen gick vet jag inte, men det verkar i alla fall inte ha blivit några Wada apparater för säsongen 1934-35. Åtminstone kan jag inte finna några belägg för att sådana annonserades och inte heller känner jag till några påträffade exemplar. Det blev dock minst en Wada till för säsongen 1935-36 och den heter just det ”Wada 1935-36”. Den här gången var det AGABaltic som stod för tillverkningen och chassiet är identiskt med AGA-Baltics ”Europamottagaren” från samma år. Lådorna överenstämmer helt mellan märkena så länge vi bara betraktar träskalet, men bakelitdetaljerna skiljer sig åt.

Kanske blev det för dyrt att beställa en egen serie av andra kända radiomärken så att det sen inte gick att konkurrera med försäljningspris. Wada, liksom i princip alla övriga svenska småmärken, blev ju aldrig upptagna i radiobranschens inbytesprislistor så tyvärr kan man inte jämföra nypriser dem emellan. Sen kan det väl också vara så att man överskattade sin egen säljpotential och eventuella återförsäljares intresse. Oavsett om dessa äventyr gick ihop eller inte så fortsatte Wållgrens som generalagent för Saba och blev som sådan tämligen framgångsrik. Företaget existerade åtminstone en god bit in på 60-talet och hade sedermera även en filial i Stockholm.