Av Gunnar Fjellmar, SM6DOS

Här skall ges en vägledning för hur man går tillväga då man skall sätta igång en äldre radiomottagare. Jag tar som exempel en nätansluten superheterodynmottagare för växelströmsdrift.

Först tas rören ur och apparaten befrias från hårt damm. Var då aktsam så att inga trådar skadas i spolsystemet. Det är mycket lätt att skada de ofta ömtåliga tilledningstrådama till spolarnas lindningar. Se vidare upp då rören tas ur apparaten. Sockelkittet kan ha släppt så att röret skadas om man försöker dra ut det med stor kraft. Försök istället att lirka loss rörsockeln från rörhållaren med en skruvmejsel i några olika punkter runt periferin. Var även försiktig med eventuella toppanslutningar, topphatten på röret kan vara lös p g a att kittet torkat ut.

Därefter avprovas kraftdelen. Börja gärna med en lägre nätspänning, t ex 110 volt, och mata in den i serie med en glödlampa för 220 volt. Har apparaten ett allvarligt fel, t ex en kortslutning i nättransformatorn, så märks det direkt på att lampan lyser starkt. En annan motivering för detta första steg med reducerad nätspänning är att täcka in även det fallet att nätspänningen, som apparaten är byggd för, ej är känd.

Mät nu glödspänningen på en av rörhållarna, förslagsvis på likriktarrörhållarens glödkontakter. Mät även till apparaten inkommande nätspänning efter glödlampan. Är denna inkommande nätspänning t ex 82 volt och spänningen på likriktarrörsglöden 1,5 volt, så är radion kopplad för 220 volts matning om likriktarröret skall ha 4 volt på glöden. Detta ges av att (4:1,5) x 82 volt = 220 volt.

Stäng nu av och sätt i likriktaröret. Sätt på spänningen på samma sätt som innan. Mät om filterkondensatorerna tar upp spänning. Är så fallet, låt apparaten stå på en stund så att filterkondensatorerna får formera sig. Höj sedan nätspänningen successivt och kontrollera spänningen på filterkondensatorerna. Kontrollera även om någon av dessa kondensatorer läcker. En läckande elektrolytkondensator drar hög ström och blir varm! Till sist ger man apparaten full nätspänning och kontrollerar så att inget fel visar sig i kraftdelen.

Nu är det dags att stänga av och sätta i de övriga rören. Då spänningen åter sätts på kontrollerar man så att inte anodströmsförbrukningen är för hög. Slutröret drar ungefär 2/3 av den totala anodströmmen, som tas från kraftdelen i en ordinär rundradiomottagare. En vanlig orsak till att slutröret drar för mycket ström är att det är läck i kopplingskondensatorn från föregående rörs anod till slutrörets galler. Om slutröret drar mindre ström då kopplingskondensatorn ifråga kopplas loss, så talar det för att den läcker. Denna läckning ger sig även tillkänna som ett spänningsfall över slutrörets gallerläcka med plus mot gallret.

Skulle slutröret dra för hög ström även med kopplingskondensatorn bortkopplad, så kan felet vara dåligt vakuum i slutröret. Är så fallet, så sjunker strömmen i röret då gallerläckan kortsluts. Detta prov skall företas med kopplingskondensatorn bortkopplad. Ett tecken på antingen läckande kopplingskondensator eller dåligt vakuum i slutröret är skorrigt och förvrängt ljud vid hög ljudstyrka samt att slutröret drar för hög ström.

Det kan vara på sin plats att här ta upp en regel för hur man kan skilja rörfel från komponentfel. Om felaktig ström genom ett rör har konstaterats, så mäter man spänningarna på röret.

1 - Om spänningarna på röret motiverar den felaktiga strömmen genom röret, så ligger felet i någon komponent.
2 - Om däremot spänningarna på röret ej motiverar den felaktiga strömmen genom röret, så ligger felet i röret.

Det finns dock en fallgrop i detta sammanhang: dåligt vakuum i ett rör kan ge samma felsymptom som en läckande kopplingskondensator, se ovan. Detta beror på att dåligt vakuum ger en gallerström av sådan riktning att gallerläckan får ett spänningsfall över sig med plus mot gallret, d v s man får en galleremission!

Nu kan man mäta spänningarna på rören och se så att de är riktiga. En sak är värd att se upp med: bortfall av anodspänningen på en tetrod eller pentod leder lätt till att skärmgallret blir överbelastat! Särskilt gäller detta slutröret! Berör man gallerkontakten till slutröret med en skruvmejsel, så hör man i regel ett svagt surrande om slutröret är OK. Var försiktig om detta prov görs på en allströmsapparat! Dessa apparater har i regel chassiet i ena nätbranschen. Koppla alltså in en allströmsapparat så att chassiet hamnar i nätets nolla!! .

Om man med en skruvmejsel berör första LFrörets gallerkontakt hör man - om LF-delen lever - ett starkt surrande eller t o m ett kraftigt smattrande. Samma prov kan göras på grammofonuttaget om bandväljaren först satts på ”grammofon”.

Om apparaten brummar kraftigt beror det i regel på att en filterkondensator i anodspänningsmatningen har torkat ut och tappat kapacitans. Lågfrekventa självsvängningar, s k ’motorboating’, har i regel sin grund i samma fel. Felet har sin grund i att signal letar sig tillbaka genom anodspänningsmatningen, då den är dåligt avkopplad.

När nu LF-delen i apparaten fungerar riktigt är det dags att kontrollera HF-delen i apparaten. Mät först så att rören i HF-delen får sina spänningar OK. Anslut en antenn och prova på de olika banden om det går att få in någon station. Är apparaten helt död, så gäller det att gå systematiskt tillväga. Ansluter man en antennstump till blandarrörets anodanslutning, så hörs en kraftig knäpp om mellanfrekvensdelen är riktig. Är så fallet och apparaten ändå är död, så är det skäl i att undersöka om lokaloscillatorn svänger eller ej. Mät om oscillatorgallret är negativt gentemot katoden. Är så fallet, så svänger oscillatorn. Se skissen här intill, som visar en bra mätmetod. Ofta går det bra att mäta direkt med ett universalinstrument utan 100 kiloohmsmotståndet i serie. Om det vid denna mätning helt plötsligt kommer in en station och andra stationer kommer in då man vrider avstämningsratten, så ligger felet mellan apparatens antennanslutning och blandanrörets signalgaller. Fenomenet visar sig i regel på kortvåg och beror på att mätsladden bildar en antenn, vars upptagna signal blandas ihop med oscillatorn till en mellanfrekvent signal!

Om man har en grid-dipmeter med hörtelefonuttag, så kan man lyssna sig till om oscillatorn svänger. I regel ligger oscillatorn på signalfrekvensen plus mellanfrekvensen, d v s den ligger över signalfrekvensen. På äldre radioapparater från 1930-talet var det dessutom vanligt att mellanfrekvensen låg i området 100 ... 150 kHz. Ofta låg den runt 130 kHz.

Om man ansluter en antenn direkt till blandarrörets signalgaller och då får in stationer men apparaten är död när antennen ansluts till antennuttaget, så ligger felet i förselektionen eller HFsteget, om ett sådant finns. Då man hade ca 130 kHz som mellanfrekvens, hade man f ö i regel dubbel förselektion för att få upp spegelfrekvensdämpningen, därav de 3-gangskondensatorer, som äldre apparater ofta har, även då de saknade HF-steg.

Om apparaten i ena änden av ett band, företrädelsevis den lågfrekventa änden, blir svagare och svagare för att till sist dö helt då avstämningskondensatom vrids in för att plötsligt komma igen då avstämningsratten backas, så är det i regel oscillatorn som är svag. Då oscillatorfrekvensen sänks, blir kretsimpedansen lägre och lägre, och ju mera kommer det att då hänga på oscillatorrörets branthet, om detta rör skall orka hålla oscillatorn igång.

Om apparaten tystnar på samma punkt på skalan på alla band och kommer igen på exakt samma punkt då skalvisaren backas, så är felet i regel en kortslutning i oscillatorsektionen på gangkondensatorn.

Slutligen har vi AVC-systemet. I regel är AVC:n fördröjd, d v s signalspänningen från MF-delen måste komma upp i en viss nivå för att AVC-dioden skall börja arbeta och ge AVCspänning ifrån sig. LF-dioden har ingen fördröjning på sig, och till denna är i regel indikatorögat kopplat, om apparaten har ett sådant.

Om AVC-spänningen har fallit bort, så märks detta då man tar in en mycket stark station, t ex Kalundborg på långvåg. Felet yttrar sig då som skorrigt och förvrängt ljud samtidigt som det magiska ögat - om sådant finns - lappar över. Felet kan vara t ex kortslutning i AVC-dioden.