Radiopatenten del 3

Kalenderbitaren här igen med sista delen av artikeln om radiopatenten. Vi har kommit till 1935 och det är nu konflikten kommit i ett läge där rättsliga prövningar börjar bli oundvikliga och det är snart dags för advokaternas match.

Svenska Radiofabrikantförbundet, som bildades den 11 juni 1935, var den organisation som kom att ta upp striden på allvar med patentkonsortiet. Luxor och Gylling & Co (Centrum) var de stora firmorna bakom sammanslutningen, men här ingick säkert många fler radiotillverkare och importörer. Jag kan dock inte med säkerhet säga att alla de som senare åtalades för patentintrång av trustens olika intresseföretag, verkligen också var medlemmar i svenska Radiofabrikantförbundet.

Mycket av bråket handlade egentligen inte om patenten som sådana utan om de villkor som konsortiet ställde upp kring sina licensavtal. Det fanns klausuler om att licenstagare inte fick uttala sig vid en eventuell rättegång om det kunde antas skada konsortiets sak och det rådde i princip oligopol vad gällde radiorören. Det förefaller som om Philips, Telefunken, Marconi och möjligen också Tungsram (Orion), hade delat upp rörmarknaden mellan sig för tredjepartsproducenter av radioapparater. En licenstagare fick endast använda trustens rör i sina radioapparater. Inte ens om denne var generalagent för rör av annat märke beviljades några undantag. AB A. V. Holm i Stockholm, som var generalagent för rörtillverkaren Valvo tvingades av licensavtalet att använda Philipsrör i radio av sitt eget märke Stentor. Det ska sägas att rören belagts med ”licensavgifter”, de också, och i sådan omfattning att avgiften kunde fördubbla utpriset.

Dessutom var konsortiet ganska förtegna om den totala omfattningen av patent man faktiskt kontrollerade. Ett ”urval” redovisades redan i den första annonsen från januari 1932 och de återkom sedan i annonserna, men på anmodan från advokat Knut Littorin som företrädde Svenska Radiofabrikantförbundet lyckades det endast att få trusten att redovisa ytterligare ett litet urval av patenträttigheterna. Motivationen till att inte lägga alla kort på bordet gavs av konsortiets direktör E. A Bolle:

”Lika orimligt som det vore att av ett olycksfallsförsäkringsbolag fordra en förteckning över alla de i detalj angivna slag av olyckor, lika orimligt är det att av oss fordra en detaljerad uppgift över de patenterade uppfinningar beträffande vilkas utnyttjande Ni genom ett avtal förvärvar säkerhet” (Citatet hämtat ur Svensk Radio Revy nr1 – oktober – 1936).

Radiofabrikantförbundet ska genom egna sakkunniga då ha gjort en granskning av vilka pa- tent som skulle kunna vara tillämpbara inom dåtida modern radiotillverkning och funnit att trusten visserligen förfogade över fler patent än de som uppgivits till förbundet, men att i princip inget lade hinder i vägen för fri tillverkning inom den svenska industrin. Redan 1933 hade ju AGABaltic börjat granska trustens patentinnehav och funnit att det var möjligt för dem att tillverka radio utan att göra patentintrång. Detta förutsatte dock sannolikt att den föranvändarrätt de åberopade hade fastställts i domstol. Så blev troligen aldrig fallet, eftersom AGA-Baltic sedermera blev en del av trusten. Dessutom medförde AGABaltic egna patent i boet när de gjorde gemensam sak med trusten. Bedömningen tycks ändå från Radiofabrikantförbundets sida ha varit att de hade tillräckligt på fötterna för att ta strid fullt ut. Antagligen spelade tiden också de oberoende radiotillverkarna i händerna. Några av patenten som användes som slagträn i striden hade säkert beviljats redan under 1910- och 20-talen och de löpte ut allt eftersom den maximala tidsgränsen på 17 år uppnåddes.

Så gick det då till domstol för avgöranden och i de enskilda rättsfallen måste varje företag svara för sig. Detta gällde också omvänt, så tillvida att vart och ett av trustens företag fick föra talan själva i de fall något eller några av deras patentinnehav kunde anses kränkta. Därför stod alltså firma mot firma under rättegångarna som följde.

Här bör jag kanske påpeka att jag använder mig helt av en sekundärkälla när det gäller rättegångarna i patenttvisterna. Jag har inte själv granskat några domstolsprotokoll, utan alla fakta kommer från en sammanställning i tidningen Centrum Journalen från april 1939. (Tack till Bengt Svensson, Stockholm, som skickat mig dessa uppgifter, liksom också utdrag ur tidningen Radiofronten nr 1, 1936). Kanske förekom någon rättegång redan före 1936 och dessutom kan jag inte svara för om man valt att utelämna någon rättegång eller om uppgifterna i sig är korrekta.

Philips, Telefunken, AGA-Baltic, General Electric och Westinghouse var de företag som väckte talan och bland de svarande återfinner vi Luxor, Gylling/Centrum, Tjerneld, Skantic, Monark och Moon. Utöver dessa svarande finns ytterligare några som inte är lika kända i radiosammanhang. Märket Clariton var en kortlivad Stockholmsfirma, med dåligt rykte medan märket Rex från Kristianstad är okänt för mig. Broberg, som också nämns var Kurt Brobergs importfirma i Malmö som sålde amerikanska Zenith och Majestic under några år på 30-talet. Namnen Calvert i Göteborg samt Eklund och Lindesvärd i Malmö, känner jag inte till något om.

Det var bara Philips och Telefunken som överhuvudtaget vann något av sina mål och det ekonomiska utfallet för trustfirmorna måste beskrivas som en total katastrof. Gylling/Centrum förlorade visserligen tre av sina mål så tillvida att de dömdes att betala sammanlagt tjugofemtusen kronor i skadestånd och ytterligare drygt tjugotusen i rättegångskostnader. Det sammanlagt begärda skadeståndet var dock på långt över en miljon och motståndarsidan fick i sin tur betala trettiotusen i rättegångskostnader. Förklaringen till att båda sidor fick betala rättegångskostnader i ett av målen torde vara att det gällde fem olika patent, men att bara intrång i ett av dessa ledde till fällande dom.

Bland Radiofabrikantförbundets medlemmar var Gylling den som fick betala i särklass mest. Luxor frikändes helt på alla punkter, liksom de flesta andra firmorna. Av de övriga åtalade var det bara Skantic, Moon och Rex i Kristianstad som överhuvudtaget fälldes för något. Ekonomiskt handlade det bara om skadestånd på några hundralappar per firma, medan rättegångskostnaderna som mest landade på tvåtusenfyrahundra. Monark fälldes av Tingsrätten i Varberg, men frikändes senare i Hovrätten.

Kanske hölls ytterligare någon rättegång efter april 1939, men den torde inte kunna ha lett till någon banbrytande förändring i ställningen mellan kontrahenterna, utan striden måste nog anses avgjord till de oberoende tillverkarnas fördel. Summerar man det hela så krävde trustfirmorna sammanlagt över två komma sex miljoner i skadestånd, men de fick bara omkring en procent av den summan och därtill fick de tillsammans lägga ut över en kvarts miljon i rättegångskostnader. Vad striden kostat i ytterligare utgifter för de båda sidorna i tvisten kan man bara fantisera om.

Vilka följdverkningar fick då patentstriden för svensk radioindustri? Många radiotillverkare försvann bevisligen under den tid som sammanfaller med patentstriden, (från slutet av 1931 fram ungefär till krigsutbrottet 1939) men att skylla det enbart på hotet om stämning för patentintrång eller fördyrade tillverkningskostnader till följd av licensavgifter, vore inte rimligt. Lågkonjunkturen hade redan ett visst grepp om Sverige sedan USA-börsens fall 1929, men i och med Kreuger kraschen 1932 störtdök marknaden och det måste ha påverkat även radioförsäljningen negativt. Dessutom kan man inte bortse från att en del firmor kan ha varit bundna av investeringar som tappade värde alternativt lån som plötsligt fördyrades eller förföll till betalning.

Låt oss istället titta på vilka konsekvenser av patentstriden som direkt kan bevisas: Eftersom konsortiet utöver tillverkare och importörer också hotade radiohandlare som sålde ”trustfria” radioapparater med rättsliga åtgärder, så startade Luxor och senare också Kungs, som också de trotsade trusten så småningom, egna radioaffärer på många orter i landet. Jag har inga belägg för att särskilda affärer för Centrum radio startades av Gylling, men det är inte uteslutet att även så kan ha varit fallet. (I vissa fall köpte man möjligen ut ägare till befintliga affärer) Detta ledde till att försäljarledet i Sverige tidigt knöts upp till ett eller några få märken, per affär och det försvårade kraftigt för små tillverkare utan etablerade distributionsled att expandera, då de ofta måste nöja sig med lokala kommissionsförsäljare med små ekonomiska resurser.

Patentstriden hade dock det goda med sig att de radiotillverkare som ville vara oberoende av patentlicenser måste söka sig mindre beprövade tekniska lösningar eller försöka förbättra gamla kopplingar vars patent redan förfallit. Patentinnehavarna i sin tur hade all anledning att försöka utveckla sina etablerade och patenterade kopplingar och dessutom att hinna först med att patentera nya tekniska rön för att behålla en stark ställning på området när de gamla patenten gick ut.

Antagligen bidrog patentstriden mer eller mindre till undergången för flera svenska radiotillverkare, men trots de strapatser och kostnader den utan tvekan innebar för enskilda, så tror jag personligen att den stärkte den svenska radioindustrin i stort och bidrog till de exportframgångar som följde under decennier för några av de inblandade företagen. Ett utfall av rättegångarna till trustens fördel kunde säkert ha kullkastat en del av det, men trots att det förekom en hel del hårda ord och lite fula metoder under vägen så dröjde det inte så länge innan branschen stod stark som helhet igen och såväl de forna trustföretagen liksom deras tidigare motparter levde återigen i god sämja.