Från kalenderbitaren

Radiopatenten del 2

Dags för lite mer kalenderbitande och fortsättningen på striderna om radiopatenten. Vi hade kommit till december 1932 och just som det verkade som om de flesta svenska radiotillverkare var på väg att teckna licensavtal med konsortiet så kom ett offentligt bestridande av patentintrång från AGA-Baltic. Det blev tillfälligt stopp för konsortiets annonsering under början av 1933. I juninumret av ”Radio & Radio Amatören” återkommer så konsortiets varning för patentintrång och hot om stämning och skadestånd, men efter den annonsen ändras utformningen så därefter skrivs plötsligt inte längre ut vilka firmor som har träffat avtal med dem. Fackpressen är vid det här laget fullkomligt tyst när det gäller att redaktionellt kommentera eller blanda sig i patentstriderna. Man tar in konsortiets annonser, men tiger i övrigt som muren.

Så går nästan hela 1933 med fortsatt intensiv annonskampanj i tidningarna för radiobranschen och övriga radiointresserade, men nu alltså utan att nämna några firmor som träffat avtal med konsortiet. Deras annonser införs även i fackpressens januariutgåvor för 1934, men sen upphör de tvärt igen. Att man väljer att inte annonsera under ena halvan av året är kanske i sig inte så anmärkningsvärt. Radioförsäljningen har med åren hunnit visa sig vara säsongsbetonad så nyheter från radiotillverkarna kommer i regel under sensommaren och hösten, medan försäljningen kanske fortsätter en bit in på det nya året för att sen nästan helt ligga nere till nästa höst. Man kunde alltså förvänta sig att annonskampanjerna skulle återupptas i juli-augusti 1934, men de uteblir nu helt.

I december 1934 utkommer första numret av tidningen ”Svensk Radio Revy”. En tidning som förkunnar sitt motto: ”Mot osunda trustsammanslutningar och utländsk profit – för bättre och billigare svensk radio.” Som radiotidning i traditionell mening, där man skulle förväntat sig tekniska artiklar och byggtips varvat med nyheter inom elektronikområdet, ger den inte de redan existerande tidningarna någon konkurrens värd namnet. Det är en åttasidig tidning i tabloidformat tryckt på billigt dagstidningspapper och med mycket få bilder.

Mycket skulle kunna skrivas om tidningen i sig. Initiativtagare och ekonomisk garant bakom projektet tycks vara köpman Gunnar Olsson, som ägde AB Vasa radio och som dessutom hade intressen i och troligen kontroll över märkena Föra, Miko, Tunix, Dixi och eventuellt ytterligare några mindre kända och kortlivade Stockholmsmärken. Möjligheten finns förstås också att han bara agerade frontfigur för andra.

Tidningen innehåller i huvudsak, utöver annonser som vi ska återkomma till, en artikel med titeln: ”Vad är – vad vill Svenska Radiointressentförbundet?”. Den börjar i decembernumret 1934 och fortsätter i januariutgåvan 1935. Svenska Radiointressentförbundet är ett namn på en tidigare existerande sammanslutning av radiotillverkare och återförsäljare. Den tycks nu ha blivit paraplyorganisation för företag som anslutit sig till patentkonsortiets avtal och styrs i princip helt av konsortiet. I artikeln anklagas nämnda förbund för att företräda utländska profitintressen och även för att tillämpa ockerprissättning och för att stoppa annonsering i pressen för de firmor som inte biträtt avtalet. Notera dock att de inte i det här sammanhanget angrips för att deras patentanspråk skulle vara felaktiga eller ogiltiga i sig.

Övriga artiklar tjänar mest som alibin för att få med lite om radioteknik, men de är så allmänt hållna att de knappast ger något åt den som inte är absolut okunnig på området. De tidigare nämnda annonserna domineras av Vasa radio och deras associerade och rabatterna för läsare och prenumeranter är så generösa att angivna ordinarie priser riskerar att inte tas på allvar. Och det borde de kanske inte heller – det luktar helt enkelt bondfångeri. Därtill kommer att inga artiklar är signerade och att tidningen saknar uppgift om ansvarig utgivare.

Det som kunde blivit spiken i kistan för patenttrusten, om tidningen haft verklig vederhäftighet så den förmått knyta till sig andra mer prominenta motståndare mot konsortiet, visade sig av allt att döma bli det för utgivaren istället. Jag är osäker på hur många nummer man egentligen lyckades ge ut. Utöver de nämnda från december 1934 och januari 1935 äger jag bara ytterligare ett från oktober 1936. Där har någon ny person tillträtt som chefredaktör och i hans ”le10 dare” på förstasidan förklaras att tidningen numera ska inta en neutral hållning mellan konsortiet och de ”trustfria” där nu Centrum och Luxor nämns. Underskriften kan jag inte uttyda och det finns inget namnförtydligande så vem personen är förblir obekant. I tidningen finns en notis som säger att köpman Gunnar Olsson i den s.k. Vasakoncernen träffat licensavtal med konsortiet och att de berörda märkena i fortsättningen kommer att säljas med licensmärken till trustens priser. En annons på sidan bredvid kungör dock utförsäljning av ett konkurslager från AB Vasa Radio, AB Förenade Radiofabrikerna, AB Sundell & Co, AB A. V. Holm, Radio AB Audio m.fl. Konkursförvaltare är enligt texten ”Förenade Inkassobyråer” och man kan inte låta bli att undra om det inte bara är ett grepp som går ut på att få loss pengarna ur sina egna konkursbolag. Kanske har man rent av startat en inkassobyrå för att själva kunna kontrollera sina egna konkursbon. Sett i det ljuset blir påskriften av licensavtal med konsortiet eventuellt bara ett strategiskt grepp för att kunna driva företagen i konkurs eftersom flera års obetalda licensavgifter torde ha inneburit enorma summor och möjligen hade trusten ingen prioritet vid fordran.

Hur det sen än är med det affärstekniska så försvinner i och med detta flera en gång hyfsat framgångsrika radiomärken helt från marknaden. Gunnar Olsson fortsätter möjligen Miko märket ytterligare en säsong med företaget Royal Electric Company som ägare på pappret, men det är en annan historia där jag saknar facit. Det verkar också som detta blev det sista numret av Svensk Radio Revy och tidningen och dess kampanj mot radiotrusten blev inte den framgång som ägaren väntat sig.

Vi återgår till att granska den etablerade radiofackpressen och kan då konstatera att även mer än halva 1935 hinner gå utan någon annonsering från konsortiet. Så äntligen i oktober dyker det upp en annons i ”Populär Radio”. I annonsen visas det gamla licensmärket och texten förkunnar att det inte gäller efter den 1/8 - 1934. Alltså drygt ett år tidigare. Det står också som rubrik: ”På förekommen anledning...” och det borde väl betyda att någon producent försett sina apparater med utgångna eller rent av förfalskade licensmärken. För om det bara handlat om att sälja radio utan några sådana märken kan man tycka att formuleringen borde varit annorlunda. Nu listas återigen de radiotillverkare som innehar egna rättigheter eller skrivit på licensavtal:

AGA-Baltic är nu med på listan efter att tidigare ha förnekat intrång i trustens patent. Även om inte det framgår av den här annonsen går jag saken lite i förväg och konstaterar att de nu är en av rättighetsinnehavarna. Deras patentanspråk, troligen via Hazeltine corporation i USA, har alltså visat sig åtminstone delvis framgångsrika gentemot övriga trusten och de ingår numera i konsortiet. Övriga företag med andelar är: Svenska Philips (i vilka nu ingår Dux, men mer om detta senare), Svenska AB Trådlös Telegrafi – SATT – som företräder Telefunken, Svenska Radio AB – SRA – som innehar en del egna patent sant ytterligare nyttjanderätter sedan de tidigare delägdes av Marconi, Skandinaviska Grammofon AB – HMV – som tillhör och företräder Marconi och på sätt och vis Ruths Radio, som inte innehar egna patent, men som troligen slapp avgifter eftersom de var återförsäljare för RCA i Sverige. Svenska Orion ingick möjligen som samarbetspartner på rörfronten, (Tungsram) men ändå bara som licenstagare beträffande radioförsäljning. Just kring deras roll saknar jag fakta.

Licenstagarna är: Elektriska Industri AB – EIA, Elektriska AB Skandia (Standard radio), Bröderna Anderssons velociped och radiofabrik (Kungs), AB Harald Wållgren (Wada samt import av Saba och Lorenz) och AB Förenade Möbelfabrikerna, Linköping – (Mycket kortlivade märket: Effem radio).
Att Luxor och Gylling & Co (Centrum), saknas är ett tydligt tecken på att det har börjat hända saker som gör att ett par ledande tillverkare vågar ställa sig vid sidan om. Nu handlar det inte primärt om vilka affärsmetoder konsortiet använder eller vilken prissättning de tillämpar och inte heller att de företräder utländska intressen, som var Svensk Radio Revys huvudargument. Nu handlar det istället om kärnfrågan: Huruvida konsortiet verkligen äger så avgörande patenträttigheter att de helt kan kontrollera radiotillverkare och importörer i sverige.

Redan 1932 hade betydelsen av konsortiets patentinnehav ifrågasatts från ett håll i ett offentligt sammanhang. AGA-Baltic tog, som jag skrev tidigare, strid med konsortiet och hävdade inte bara att de byggde sina radioapparater utan att begå patentintrång, utan dessutom att de hade egna patentinnehav som kunde innebära krav på konsortiets medlemmar likaväl som andra fristående radiotillverkare. De hade av allt att döma gjort en ganska omfattande undersökning kring vilka patent konsortiet förfogade över och de hade då kunnat konstatera att flera av patenten var förfallna eftersom rättighetsinnehavarna inte hade betalt avgifter för att hålla dem i kraft. De bestred också giltigheten av några patent och hävdade föranvändarrätt eftersom de ansåg sig kunna bevisa att de beviljats trots att de berörde tekniska lösningar som redan fanns beskrivna av andra eller i praktisk användning innan de godkänts.

De vägrade alltså att betala licensavgifter vilket resulterade i att patentkonsortiet skickade över en stämningsansökan. Konsortiet nöjde sig dock inte med det. Brev skickades ut till radiohandlare med en varning om att inte sälja AGA-Baltics radioapparater eftersom tillverkaren stod under åtal för patentintrång. När det väl var dags för rättegång bestred konsortiet AGA-Baltics åberopande av föranvändarrätten. Sakkunniga vittnen hade kallats av AGA-Baltic för att bevisa att föranvändarrätt förelåg, men vittnena förhördes vid det tillfället aldrig av konsortiesidan och det hela tycktes mest vara ägnat att dra ut på tiden.

Med facit i hand vet vi att AGA-Baltic inte kom att bli de oberoende radiotillverkarnas förkämpe mot trusten, utan så småningom istället partsägare i konsortiet. Exakt hur detta gick till kan jag tyvärr inte redogöra för. Det torde så småningom, från endera parten, ha kommit ett förslag om att förena sig gentemot de utomstående firmorna, istället för att strida inbördes. Konsortiet bör ha haft mest att vinna på en sådan lösning och min gissning är att initiativet kom från svenska Philips, men det får stå för mig.

Besvikelsen bör ha varit stor hos de svenska radiotillverkarna, som inte tillhörde trusten, när AGA-Baltic förenade sig med konsortiet istället för att bekämpa det. En inte alltför tokig gissning kan väl vara att uppgörelsen stod klar strax innan den första augusti 1934. Det datum som de nya patentlicensmärkena började gälla.De säkert för många radiosamlare välbekanta, gula dekalerna, med texten PARTS på trustmedlemmarnas apparater (och istället med en räcka siffror på licenstagarnas).

En annan affärsuppgörelse, som sagts ha samband med patentstriderna, bör ha skett helt eller delvis redan under våren eller sommaren 1934. Det handlar om Svenska Philips övertagande av Dux radio. Tidningen Svensk Radio Revy skriver i januarinumret 1935 om en svensk radiotillverkare som tvingas importera apparaterna från Holland. Att det avser Dux kan inte råda några tvivel om och att det är sant så tillvida att Dux apparatprogram 1934-35 huvudsakligen tillverkades av Philipsfabriken i Holland är heller inget tvivel om. Det som väcker undran är dock att det står ”tvingas” i artikeln.

Muntligt har jag många gånger hört sägas att Dux var skyldiga konsortiet pengar för obetalda licensavgifter och att detta resulterade i uppgörelsen där Svenska Philips övertog aktiemajoriteten (eller kanske samtliga aktier?) i företaget, men grundaren Hilding Ljungfeldt fick sitta kvar som verkställande direktör. Att Philips tog över kontrollen och att Ljungfeldt satt kvar som VD är fakta. Resten är dock ren spekulation. Märkligt är dock att det aldrig nämns att Philips köpte Dux utan det sägs i så fall att man övertog firman och långt senare har det också av Philips själva uttryckts som ett samgående. Detta är naturligtvis en intressant händelse i svensk radioindustrihistoria, men i samband med de svenska turerna kring radiopatenten är det kanske bara ett blindspår.

Vi stannar hur som helst här för den här gången: Det är 1935 och Luxor och Gylling har valt att inte fortsätta som licenstagare och medlemmar i Radiointressentförbundet. Ytterligare ett antal firmor står också vid sidan av, men AGABaltic har gjort gemensam sak med trusten och medfört nya patent in i boet. I nästa Audionen kommer slutet på historien.