Hur man avstämmer en återkopplad mottagare

En handledning som skulle varit till gagn då man började experimentera med enrörsmottagare. Men de här sakerna fick man lära sig själv, och icke utan grannars knorr om att det ”tjöt” i radion! (redaktörns anmärkning).

Att vrida på rattarna på måfå är inte avstämning. Man kan få in någon station med ren tur, men troligast är att man bara hör de lokala stationer som går in vare sig man vill eller inte.

Det första nybörjaren skall göra, då han skall ta in en station, är att slå på glödströmmen till vakuumröret. Om mottagaren har förstärkarrör, slås dessa till först, eftersom de inte kräver så noggrann justering. Rör som lyser alltför kraftigt ger en svagare signal och mer oljud. Deras hållbarhet är omkring en tiondel så lång som rör som brinner vid rätt temperatur.

Detektorrörets injustering är mycket viktig. Det skall glöda vid en temperatur som är lägre än vid den punkt där ett väsande ljud höres.

Efter att detektorn är injusterad, ökas återkopplingen eller anodinduktansen (detta är vanligtvis markerat på de flesta mottagare, vanligtvis ratten längst åt höger), till halva dess kapacitans eller något mer. Vrid nu primärkondensatorn (denna sitter vanligtvis till vänster och är märkt ”avstämning”) tills ett visslande ljud höres. Vrider man hastigt, låter det som ett fågelkvitter. Vrid nu tillbaka till det läge där visslandet hörs som starkast och minska återkopplingen, under det att visseltonen fortlöpande hålles på sitt starkaste läge. Minska återkopplingen tills visseltonen blir diffus och smälter samman till musik från den sändande stationen.

Det är möjligt att avstämma med återkopplingen uppvriden för mycket, men detta är ostabilt och mottagaren tenderar att börja tjuta då man flyttar händerna. Återkopplingen skall, å andra sidan stå exakt på den punkt där visselljudet försvinner, enär det under denna punkt är omöjligt att höra avlägsna stationer.

Översättning från Audels Engineers and Mecanics Guide 1928