Nathan B. Stubblefield Radiopionjär eller?

I hans hemtrakter i Kentucky, USA hyllas han som radions verklige fader. Marconi, Fessenden och de Forest kommer långt på efterkälken.

Nathan B. Stubblefield föddes 1860 och blev med tiden melonfarmare. Men det var elektronik som intresserade honom långt mycket mer än jordbrukandet. Helt självlärd ägnade han sig helhjärtat åt radioöverföring i olika former. En enstöring var han, men det hindrade honom inte från att så småningom göra anspråk på att vara radions verkliga uppfinnare.

Knäckfrågan var, och är ju än i dag, vad är egentligen ”radio”? Kanske det hade varit bättre om ordet ”trådlös” fått leva kvar. Då hade vi åtminstone haft en klar avgränsning av innebörden. Nu svävar till och med Nationalencyklopedin på målet: ”Radio: Kortform för radiotelegrafi, radiotelefoni, transmission av signaler, vanligen genom etern (sic!), med hjälp av elektromagnetiska vågor…” Och Strömbergs Synonymordbok är också betänkligt långt ute: ”Radio: rundradio; (radio)apparat; mottagare; högtalare (sic!)”. (Vårt Radiomuseum får vi väl döpa om till ”Trådlöst museum”.)

Sina experiment började Nathan Stubblefield med redan på slutet av 1880-talet. Melonodlandet var ganska snart ett avslutat kapitel och farmen förvandlades med tiden till ett enda experimentfält. Nu handlade det också om så kallad jordkraftsteknologi. Det var en utveckling av hans experiment med jordbatterier, parallellt med många olika försök med röstöverföring via induktion. Det ledde så småningom till ett första patent, som grundade sig på vad han kallade elektrolytiska spolar, med syfte att överföra telefonisignaler trådlöst. Telegrafi Telegrafi intresserade honom inte. Det var trådlös telefoni som Stubblefield helhjärtat satsade på. Utrustningen som han vid mycket sällsynta tillfällen visade upp var också utrustad med en dåtida telefonlur – snart sagt det enda som besökarna kände igen. Resten var en anonym halvmeterhög låda och ett slags jordspett.

Några detaljer avslöjade han mycket sällan. Nathan Stubblefield var närmast sjukligt misstänksam och var övertygad om att konkurrenter och penninghungriga ville komma över hans skapelser. Även hans patentansökningar är enligt många också ganska diffusa och bitvis till och med motsägelsefulla.

Hans många olika system utnyttjade spolar i olika varianter, även om det finns uppgifter att han till en började använde långa L-antenner. Nathan Stubblefield använde ofta halvmeterhöga spolar att döma av de fåtaliga fotografier som finns bevarade. Men också gigantiska skapelser, 18 meter i diameter. En kritiker hävdade cyniskt att det vore enklare att linda av spolarna; Trådlängden skulle gott och väl räcka till för att etablera en klassisk trådförbindelse mellan stationerna.

En offentlig demonstration blev det i varje fall 1902 i hans hemtrakter i Kentucky. Apparaterna placerades med sextio meters mellanrum och uppfinnaren och hans son Bernhard – som ofta fungerade som hans assistent – gjorde några efter vad det sägs framgångsrika försök.

Ett par veckor senare fick också en tidning en exklusiv demonstration. Den artikeln väckte intresse lite varstans och ledde till en inbjudan till Washington. Det resulterade i vad som anses vara den första radiotelefoniförbindelsen ship to shore. Ångfartyget Bartholdi utrustades med en enhet och längs Potomacflodens stränder fanns de övriga. Försöket ansågs så framgångsrikt att Nathan Stubblefield fick chans till liknande demonstrationer i både Philadelphia och New York.

Fast Stubblefield var som så många av sina kolleger i uppfinnarskrået inte precis något ljus när det kom till det viktiga steget marknadsföring. Han hade sökt och fått flera patent på sina skapelser men mer blev det sällan. Nathan Stubblefields första och kanske enda försök att på egen hand slå mynt av sin skapelse började med en bolagsbildning och en snabb bolagslikvidation som lämnade grundaren i stort sett barskrapad.

Alla andra som experimenterade med trådlös överföring i någon form använde sig av externa energikällor, batterier och generatorer. Men Nathan Stubblefield fortsatte sin ursprungliga satsning på vad han kallade naturliga energikällor, integrerade med sändar- och mottagarfunktionen. Om hans så kallade jordbatteri i dag skulle kallas en förnyelsebar eller oändlig kraftresurs är väl osäkert, men det var åtminstone ett nytt grepp i en tid när snart sagt alla energitillgångar betraktades som outtömliga.

Experimenterandet fortsatte, men ännu mer i skymundan och än mer hemlighetsfullt. Sällan kom några besökare till hans kombinerade laboratorium och nergångna bostad. Våren 1928 hittades han död av några grannar. Svår undernäring angavs som dödsorsak.

Ett minnesmonument restes några år senare i hemstaden Murray där Nathan Stubblefield fortfarande hyllas som radions fader. Och inte bara det. Murrays lilla radiostation som fortfarande är aktiv på 1340 AM har anammat hans initialer i sin stationssignal: WNBS.

Även om han hedras på olika sätt, främst i sina hemtrakter, så finns det mängder av frågetecken. Hela tiden notoriskt livrädd för att bli bestulen på sina idéer, så hade han gömt eller förstört det allra mesta. Och resultatet av det: Ja, det finns i dag nästan ingenting att ta fasta på om man vill avgöra om Nathan Stubblefield var ett geni som var alldeles för långt före sin tid – eller om han i själva verket bara var bydåren i Murray, Kentucky.