Då jag avslutade min aktiva bana som radiotelegrafist 1987, kunde jag se tillbaka på väl 35 år i ett yrke som numera är borta, något som ingen förefaller ha noterat förutom telegrafisterna själva. Min första kontakt med etervågorna började emellertid på ett sätt som få varit med om.

Då andra världskriget gick mot sitt slut ville jag som andra unga ut i världen. Kriget hade emellertid satt ett effektivt stopp. Då spärren släppte satte jag upp mig på förmedlingen i Stockholm och det dröjde inte länge förrän en anställning erbjöd sig. Dagen före julafton 1948 mönstrade jag i Stockholm som stuertsbiträde på Transoils tankfartyg Kratos. Vi avgick annandag jul, destinerade till Curacao. Hyran var 190 kr/mån.

Sedan barnsben var jag intresserad av elektricitet och radio. Något år innan jag gick till sjöss noterade jag i en stockholmstidning att Televerket sökte elever för utbildning till radiotelegrafister och skickade in en ansökan. Av den blev emellertid ingenting. Det krävdes minst examen från realskola och någon sådan hade jag inte. Jag hade dock inte gett upp och räddningen blev en korrespondenskurs på NKI-skolan, som kostade 500 kronor, på den tiden ungefär en månadslön.

Inledningsvis gick det ganska bra. Jag avverkade matten, svenska och fick börja lukta på telegraferingen så pass att jag lärde mig morsealfabetet. Mottagningen skulle man lära sig med hjälp av grammofonskivor med inspelade morsesignaler men så långt kom jag aldrig. Jag tröttnade helt enkelt och dessutom kom sjölivet emellan.

Mitt arbete ombord bestod i huvudsak att bl.a. vara uppassare i vad som på tiden kallades underbefälsmässen där båtsman, timmerman (trägubben), svarvaren och pumpmannen åt. För mig som varit van vid att jobba mellan 7 – 16 var sjölivet trots instängdheten rätt behagligt. Vi började visserligen tidigt och slutade sent, den ordinarie arbetstiden var då 9 timmar/dag, men i gengäld var vi lediga några timmar på eftermiddagen. Lönen var liten men det blev ändå några kronor över. Min första utlandsvistelse firade jag med en flaska Coca-Cola. Drycken hade ännu inte hunnit till Sverige och nyfikenheten var stor.

Min kollega, Skans-Kalle, som jag fick dela hytt med hade sina egna föreställningar om hur en sjöman borde uppträda. Att rymma från ett fartyg var en del av detta. Befälhavaren hade på sjömansprästens böner anställt honom i Curacao, där han av polisen blivit tagen för rymning från ett annat fartyg. Från Kratos rymde han emellertid inte. Vistelsen hos polisen i Curacao där man hade nog av rymmare hade förmodligen fått honom på bättre tankar.

Det visade sig att timmermannen, Ejnar Engström från Gotland, varit värnpliktig telegrafist i marinen och alltså kunde både telegrafera och ta emot. Något certifikat hade han emellertid inte. Vi hade ju därmed ett gemensamt intresse. Då jag berättade att jag varit på väg att läsa en telegrafistkurs fick jag låna hans gnistsummer och nyckel att träna med. Nyckeln var av den gamla sorten av mässing monterad på en träplatta, alla radiotelegrafisters drömnyckel, numera omöjlig att uppbringa.

Summern fungerade som en liten gnistsändare där man med en skruv kunde minska eller öka gnistans längd och därmed också ändra tonen. På eftermiddagarna då de som var lediga i allmänhet tog sig en tupplur, brukade jag sitta i mässen och träna upp mina färdigheter med nyckeln. Vad som var allra bäst, signalerna hördes alldeles utmärkt i den vanliga rundradio vi hade stående i mässen. Något rattande för att ställa in frekvensen behövdes inte. Signalerna gick in på alla band.

Eftersom jag var fylld av experimentlusta märkte jag, att om jag kopplade vår utomhusantenn på några meter till summern, blev signalen i radion ännu kraftigare. För att det skulle bli en stadig anslutning lödde jag en eftermiddag fast antennen vid summern. Lödkolven hade jag lånat av ”Gnisten”, Ralf Ode. Det hade spritt sig till honom att jag i mitt tidigare liv börjat läsa på en telegrafistexamen och jag var väl, om än inte yrkeskollega med honom så i alla fall på samma väg fastän jag aldrig blivit färdig.

Resultatet blev över förväntan då jag lött fast antennen. Signalen brakade in i radion. Av någon anledning började jag träna på att sända SOS. Gång på gång. Som omväxling sände jag fartygsnamnet Kratos och anropssignalen SJCT. Förmodligen hade jag hållit på en bra stund när plötsligt dörren flög upp och där stod Ralf, eldröd i ansiktet. Han fick ju snabbt klart för sig vad jag höll på med och det blev ett tvärt stopp på mina övningar.

Följande hade hänt. Då jag lödde fast antennen på summern kom denna att fungera som en gnistsändare i miniatyr och signalerna gick alltså ut i rymden via antennen, på samma sätt som en riktig radiostation. Ralf som satt och halvslöade i radiohytten fick till sin förskräckelse plötsligen höra SOS-signaler braka in på båda sina mottagare. Detta tydde ju på, som han helt riktigt tolkade situationen, att det fartyg som var i nöd måste ligga mycket nära. Avståndet mellan min antenn och hans mottagareantenn kunde väl röra sig omkring 25-35 meter.

Ralf rusade in på bryggan och meddelade överstyrman, som hade vakten, att ett fartyg sände nödsignaler. Eftersom signalen var så stark måste det ligga alldeles i närheten. Med radiopejlen kunde de slå fast att signalerna kom akterifrån. Befälhavaren som sov middag blev väckt och kom på bryggan för att ta ställning till situationen. Då Ralf återvände till radiohytten fick han emellertid till sin förvåning höra ”det nödställda fartyget” sända Kratos / SJCT och han fick klart för sig att något var totalt galet.

Han kom då att tänka på att jag tidigare varit och lånat en lödkolv och som han kände till mitt intresse för radio, drog han sina egna slutsatser. Följdriktigt fann han mig i mässen i full färd med att öva upp mina färdigheter med nyckeln.

Det blev naturligtvis ett hastigt slut på mina övningar. Jag samlade ihop mina saker och gick sedan ut på däck något nervös för vad som komma skulle. På toppbryggan såg jag överstyrman stå och speja akterut med kikaren. Ralf hade tydligen inte ännu hunnit tillbaka och meddelat honom att han hittat ”det nödställda fartyget”.

Det skrattades gott i mässarna senare på dagen då historien snabbt spred sig ombord. Själv kom jag undan med den åthutning jag fick av Ralf. Jag hade ju inte haft en tanke på att mina signaler hade någon räckvidd. Hur långt de nådde fick vi aldrig veta. I alla händelser anmälde sig ingen men det är möjligt att de nådde någon kilometer. Något synligt fartyg fanns inte i närheten och tur var väl det.

Två år senare stod jag på darrande knän och förhördes i apparatlära och hur man taxerade telegram av Malmberg och Lenberg vid Göteborgs, som det då hette, Navigationsskola. Året efter mig tog Ejnar Engström sitt certifikat och var åtminstone tills för några år sedan bosatt på Fårö. Ralf är bosatt i Kalix, sedan många år pensionerad från FRA. Vi talades vid för några månader sedan på telefon och skrattade gott åt mina första stapplande försök att bli radiotelegrafist.

På något sätt spred sig historien inom sjöfarten. Jag fick vid ett tillfälle höra den berättas fastän förvanskad. Till dem som hört historien kan jag nu säga, att så här var det.