De flesta av oss som har radio som intresse, har antagligen på ett eller annat sätt varit i kontakt med radiomärket Hammarlund. Namnet låter svenskt, och är så. Företaget grundades år 1910 av den till USA utvandrade svensken Oscar Hammarlund.

Vem var då denne Oscar Hammarlund? Vi vet inte så mycket om hans bakgrund. Han var född 1861, möjligen i Stockholm. Oscar hade någon form av teknisk utbildning, då han 1879 fick arbete hos det relativt nystartade (1876) företaget LM. Ericsson. Ericsson hade ett år tidigare börjat tillverka telefoner. Hammarlund anställdes som konstruktör av specialverktyg och inspektör av elektriska instrument.

Hammarlund lär, 1882 ha fått erbjudande från Elgin Watch Co. i USA att komma dit och arbeta. Han accepterade och arbetade där i några år, varefter ett nytt erbjudande om anställning kom från Western Electric Co. 1886 fick han anställning som chef för deras Chicago-fabrik. Hans kunnande måtte ha låtit sig talas om, då han uppenbarligen aldrig sökte någon anställning.

Huruvida han sökte sig till, eller blev efterfågad av Elisha Gray’s företag, The Gray National Teleautograph Co, är inte känt, men han stannade där i 18 år. Tillsammans med Elisha

Gray (som var den man, som kom in med patentansökan på en telefon bara timmarna efter Graham Bell), utvecklade han teleautografen, en apparat med vilken man kunde sända handskrivna meddelanden över en trådförbindelse. Det var också här Hammarlund först kom i kontakt med den begynnande utvecklingen av radion. Gray’s teleautograf var emellertid en svårutvecklad tingest. Den hade på avsändarsidan en penna, förbunden med två trådar, vilka påverkade varsitt variabla motstånd. Varierande spänningar i proportion till pennans rörelse gick ut över ledningen. Mottagningsapparaten hade en liknande penna, som styrdes av de varierande strömmarna. Det största problemet visade sig vara tillförlitligheten hos mottagarens penna. Oscar konstruerade då en penna på vilken man kunde justera skrivstiftet medelst en skruv. Att han därmed hade uppfunnit skruvpennan som vi känner den idag, var han nog inte medveten om då!

Efter 28 år från sin ankomst till USA, beslöt Oscar att starta eget. Han hade då fyllt 50. Nu fick han möjlighet att förverkliga alla sina ideer och uppslag efter eget huvud. Det hela startade ganska blygsamt, på ett loft på nedre Manhattan i New York. Man tillverkade allehanda saker, knivomkastare, vilka blev en vanlig syn på kontoren, där de användes för att tillkalla Western Electric’s telegrampojkar, en övningsapparat för morse-telegrafi utvecklades också under de tidiga åren. Ett tjuvlarm, som utlöste en smällare vid intrång och ett brandlarm är ytterligare exempel.

År 1919, då rundradion började började ta form, kunde Hammarlund på allvar dra nytta av sina tidigare vunna erfarenheter. En av de mest kända Hammarlund-skapelserna, vridkondensatorn, skapad redan 1916, för ett annat ändamål än som radiokomponent, blev en stor framgång och satt snart i de flesta radiomottagare. Men det var först 1919, då han tillsammans med sin son Lloyd utvecklade sin mid-line-kondensator, med vilken man får en någorlunda jämn fördelning av stationerna på radioskalan, som det tog riktig fart med företaget. Många var nyheterna, som kom från Hammarlund under denna tid. Stor popularitet fick de radiobyggsatser som började säljas 1925. Den första modellen hette HI-Q-6. Inte endast hobbybyggare köpte dessa byggsatser. Många såldes till firmor, som satte ihop dem för att säljas som färdiga apparater.

Teleautograf, afsändningsapparat Då depressionen kring 1931 gjorde marknaden svår för byggsatserna, tog Hammarlund ett djärvt kliv. Han satsade på färdigbyggda mottagare av högsta kvalitet. I april 1932 lanserades Comet-Pro, en 8 rörs kortvågsmottagare, som snart blev standardutrustning på många radiostationer. Även radioamatörer fann den attraktiv.

Efter fyra års planering och konstruktionsarbete släpptes nästa generation, den kända Super- Pro på marknaden, år 1936. Denna serie utvecklades genom åren och var fram till den sista, Super-Pro 600, som lanserades 1952, en pålitlig och omtyckt mottagare.

Vid tiden för andra världskriget var Hammarlund- företaget ett stort och livskraftigt företag, som förutom mottagare, tillverkade mycken annan radiomaterial. Krigsmakten blev följaktligen en stor kund. Under krigsåren lär det ha producerats bortåt 40.000 mottagare åt amerikanska krigsmakten.

Omkring 2.000 anställda arbetade under de åren vid 14 Hammarlund-fabriker. Förutom mottagare, var vridkondensatorer en stor produkt. Det beräknas, att 90 % av alla variabla kondensatorer i krigsmaktens utrustningar var av Hammarlunds fabrikat.

Efter kriget översvämmades marknaden av surplus-material till låga priser, däribland Hammarlund-mottagare - till många radioamatörers glädje. Företaget, som tidigare hade tillverkat mottagare för amatörbruk, HQ-120, som kom 1938, och då ansågs vara före sin tid, fick nu ta upp konkurrensen med sig självt. En ny modell, HQ 129 släpptes. Den följdes av flera, mer eller mindre påkostade modeller. Det fanns Hammarlundmottagare för amatörbruk i marknaden in på 60-talet. Även amatörsändare Super-Pro 110S Efter fyra års planering och konstruktionsar- tillverkades. År 1960 lanserades HX-500, vilken var en 100 W SSB-sändare, vilken också hade FM och FSK. Då denna var påkostad och förnämlig på många sätt, blev priset därefter. En enklare sändare, vilken antagligen sålde bättre - HX-50 kom två år senare.

Förutom mottagare och sändare för amatöroch annan trafik, hade företaget många andra ”järn i elden”. Hammarlund lär ha varit först med att introducera selektivanrop för landmobila stationer (exempelvis taxi). Man gav sig också i början på 60-talet in på ”CB” (dvs.privatradio)- marknaden. Försvarsrelaterade produkter var fortfarande en viktig del i företagets sortiment.

I början av 50-talet flyttades successivt tillverkningen, som dittills legat i New York, till Mars Hills i North Carolina. Företaget drevs under denna tid av Oscar Hammarlunds son, Lloyd. Oscar gick ur tiden 1945. I slutet av 50- talet såldes företaget till Giannini Scientific. Ett decennium senare såldes det vidare till


Electronic Assistance Corporation (EAC). EAC behöll emellertid inte företaget intakt särskilt länge. Delar av tillverkningen såldes ut, annat lades ned. Kondensatortillverkningen, med inneliggande lager köptes av Cardwell Capacitor Corporation. Någon gång i början av 70-talet lades fabriken ned för gott. En era av ryktbart radiokunnande hade nått vägs ände.

Källor:
Modern Elektronik, nr 6 1980
Les Locklear: Hammarlund Company History
Diverse amerikanska källor
Det påkostade spolsystemet i Super-Pro