Under det första världskriget 1914-1918, fick radiotekniken kraftiga impulser till framåtskridande. Ett flertal av ännu idag använda principer utvecklades på flera håll.

Här kan nämnas superheterodynen, som utvecklades,till synes oberoende av varandra, av Levy och Armstrong. Vidare motståndskopplingen, som uppfanns av Arnold i USA och Brillouin och Beauvais i Frankrike.

Också efter första världskriget fanns det stora överskottslager av radiomaterial, särskilt i USA. För att bl.a. få avsättning av detta material kom en ingenjör Conrad vid Westinghousebolaget med förslaget att bygga radiosändare för att sända ut bl.a. musikprogram som kunde mottagas till en början främst på hemtillverkade apparater. Utvecklingen gick snabbt framåt, raka mottagare dominerade, flerstegs HF förstärkare började komma och superheterodynen började prövas. Antalet radiosändare ökade snabbt, och behovet av mottagare ökade lavinartat.

Det var under denna tidsperiod som Oscar Hammarlund och hans son Loyd utvecklade mid-line vridkondensatorn, som 1925 kom i ett utförande med varumärket Midline. Utförandet kom snabbt att bli något av en spontan industristandard.

Några av de problem som man hade stått inför var:

• Separata vridkondensatorer i flerstegs mottagare gjorde avstämningen besvärlig.
• Ett avstämningsdon som påverkar resonansfrekvensen i alla HF-steg behövdes.
• För att få önskat värde på inställningsskalan var man tvungen att söka en viss form på kondensatorplattorna till en given induktans.
• Alla HF-steg som skall avstämmas av en gangkondensator, (kondensatorerna satta på samma axel), bör ha samma induktans.
• Den resulterande nollkapacitansen bör vara lika i varje steg.

Hammarlunds Midline kondensatorer klarade dessa svårigheter och kunde användas med framgång både i raka mottagare och senare i superheterodynmottagare.

För gangkondensatorer i superheterodynmottagare tillkom ytterligare en svårighet. Skillnaden mellan signalfrekvensen och oscillatorfrekvensen skall vara lika över hela inställningsområdet.

Villkoret för konstant skillnadsfrekvens kan endast uppfyllas för maximalt tre frekvenser inom frekvensområdet, koincidensfrekvenserna. Den ursprungliga rotorformen var halvcirkulär och den gav därför en likformig kapacitansökning för varje grads vridning. Om en sådan kondensator används för avstämning av en krets i en radio blir effekten att våglängdsökningen blir störst i början av invridningsförloppet.

Nästa utvecklingssteg blev att man sökte en form hos rotorplattorna som skulle ge en obetydlig kapacitansökning per grad i början av invridningen och som sedan skulle öka. Man kom fram till en form som innebar att våglängdsökningen per grad invridning blev densamma över hela skalan. En följd av våglängdslinjäriteten är att kapacitansökningen vid invridning av rotorn är proportionell mot vinkeländringen i kvadrat, och kondensatorn har därför också namnet ”square law”-kondensator.

Om man tänker sig ett antal radiosändares utrymmen utlagda i ett våglängdsspektrum finner man att det går flera sådana utrymmen per enhet våglängd i den kortvågiga änden jämfört med den långvågiga. Om man skall få stationerna jämnt fördelade över mottagarskalan måste man alltså gå över från en våglängdslinjär till en frekvenslinjär skala och till en frekvenslinjär vridkondensator. Fördelningen blev bättre men likformig blev den inte. Kondensatortypen fick inte oväntat namnet ”straight line frequency”- kondensator.

Mellan “square law” och “straight line frequency”

Den kännetecknande egenskapen för Midlinekondensatorn är att den procentuella ändringen av kapacitansen, våglängden och frekvensen för en viss ändring av vridningsvinkeln är lika för varje del av skalan.

Rotorskivornas krökta ytterkant följer en exponentialfunktion och kurvorna för kapacitans, våglängd och frekvens är därför logaritmiska med avseende på vridningsvinkeln. Namnet ”Midline” (i tyska Mittellinien”) kan tolkas som ”medellinje” och syftar på kondensatorns våglängdskarakteristik, och ligger mellan den räta linjen för den våglängdslinjära kondensatorn och den mera kraftigt krökta för den frekvenslinjära kondensatorn i ett våglängdslinjärt diagram, fig1.

Midline-kondensatorns logaritmiska egenskaper blev lösningen till problemen med att arrangera enrattsavstämning av ett flertal avstämda steg i en radiomottagare. Förses kondensatorn dessutom med möjlighet till finjustering av nollkapacitanserna hos de olika sektionerna kan den användas för uppgiften utan att man behöver ta speciella hänsyn till olikheterna hos induktanserna i de olika stegen.

Vilken tillverkare i Sverige som först försåg sina apparater med vridkondensatorer av typ ”Midline” har jag inte kunnat utröna, men i Uno Särnmarks katalog 1929 över radioapparater och komponenter påpekas bl.a. följande:

”Statorplåtarna hava givits en särskild utexperimenterad form, varigenom stationer bliva jämt fördelade över hela skalan s.k. Midlinetyp”.

Lägg märke till att det inte är rotorplåtarna, utan statorplåtarna som är formade för att få fram ”Midline”- effekten.

Rferenser:
EIAa Radiohandbok för apparatbyggare och servicemän. 7:e upplagan.
Elektriska Industri-Aktiebolaget. 1947, sid 30-31.
Modern Elektronik nr 6, 1980
Särnmarks kondensator